Hela planen med tysklandsresan var att springa en supersnabb och platt mara som skulle kvala in mig till Boston Marathon. Sub 3:40 är kvaltiden. Och jag var ganska säker på att jag hade det i mig. Visst att det var väldigt på gränsen av vad jag klarar, och visst att jag bara tränat lite, lite fart, men ändå. Det borde gå. Sprang mitt testpass på 12 km i marafart för någon vecka sen. Det gick galant, var inte trött, inte slut och behövde inte kämpa särskilt mycket för att lyckas. Höll då 5:05-tempo i snitt som ligger under den planerade marafarten på 5:13. Alltså var jag ganska säker på att det borde gå. Såklart det skulle bli jobbigt. Men 25-30 km borde jag klara utan större problem och sista milen skulle gå på ren vilja.
Det var varmt vid start. Jättevarmt. Vi värmde upp en halvtimme innan och redan då kändes det fruktansvärt tungt i kroppen. Försökte göra några rusher men det gick nästan inte att öka ens i 40 meter. Tänkte att det löser sig när jag väl är igång. De första 2 milen brukar alltid vara sega.
"Nu kör vi!" viskade Johnny i örat på mig precis innan startskottet gick och jag fylldes av en sån där ofantligt stor kärklek och glädje som bar mig första kilometern. Men det var ungefär så långt kraften räckte. Helt galet. För något var fel redan där.
Första kilometern satte vi exakt enligt schemat. Johnny hade som uppgift att hålla koll på farten och springa mig i mål på rätt tid. Jag hade inte ens klocka och skulle inte behöva bry mig om något annat än att springa. Johnny bar vatten, våra hemmagjorda energibars, cola, salt, magnesium – allt vi kunde tänkas behöva. Jag skulle bara behöva springa.
Jag vet inte när jag först sa högt att det kändes tyngre än någonsin. Kanske vid 3 kilometer. Men jag är säker på att Johnny märkte det långt tidigare. Han frågade om jag sprang avslappnat, vilket jag inte gjorde. Tyckte att jag hade så himla svårt att andas och tänkte att det nog berodde på värmen, men så varmt var det egentligen inte. Jag fick panik. Kände mig instängd och kände i hela kroppen att det här kommer inte gå. Varför förstod jag inte, men det var tydligt och starkt. Liknade det idag vid att vara instängd i en hiss och få panik över att man inte kommer ut. Längtade hela tiden efter att få stanna, bara några sekunder, hitta rytmen i andningen, få stå still en halv minut och kunna lyfta blicken. Börja om. Sen skulle jag kunna springa fort igen. Men den tiden fanns inte. Stå stilla i 30 sekunder fanns inte med i planen för då skulle det inte bli något Boston.
Så jag sprang ändå. Tror att det var nånstans kring 5 kilometer som jag började hyperventilera. Det fortsatte en bra stund och jag kunde inte kontrollera det. Jag fick inte ner luften, men behövde syre. Riktigt läskigt. Kändes som om hela diafragman krampade. Det släppte efter ett tag och jag kunde andas mer normalt någon kilometer igen men fortfarande var andningen ansträngd. Jag började hyperventilera igen. Och så höll det på. Det växlade mellan krampande hyperventilering och lätt, snabb ytandning.
Vid 7 kilometer var jag beredd att bryta. På allvar. Vilket utifrån sett var helt galet. Det här tempot borde jag lätt klara att hålla i 15-20-25 kilometer. Att må så dåligt redan efter 7 kilometer var otäckt. Jag jämför ibland dessa utmaningar med att föda barn. Det är lätt så länge man inte blir rädd. Att stå i plankan i 11:28, springa 16 mil eller springa en mara på 3:40 är också lätt. Men nu blev jag rädd. Vad som berodde på vad – att jag blev rädd för att jag inte kunde andas eller tvärtom, det vet jag inte. Och det spelar egentligen inte så stor roll.
Johnny försökte med alla trick han hade. Försökte peppa och berätta att vi låg bra till, bara 20 sekunder efter schemat och kroppen skulle komma in i det. Försökte övertala mig att lita på att det skulle bli lättare. Att allt går över. Att oavsett om det tar 20 kilometer innan det lättar, så skulle det lätta. Kroppen kommer ställa in sig på löpning förr eller senare.
Men det funkade inte, så han provade att skälla. Sa åt mig att hålla käften när jag började gnälla. Jag sa håll käften tillbaka. Det funkade inte heller. Jag hade inte ens kraft nog att bli arg. Förstod att han försökte provocera fram ilska och energi hos mig, men det gick inte. Många säger att man inte ska ha sin partner som pacer, att det inte går för att man mesar sig mer än med en mer “främmande” pacer och att det inte är bra för förhållandet att utsätta sig för situationer där man måste vara hård mot varandra – men för mig är det så enkelt. När det är som jobbigast finns det ingen jag hellre vill ha vid min sida än Johnny.
Att skälla hjälpte inte mer än några hundra meter, om ens det. Inget hjälpte. Vi kämpade tillsammans med de medel vi hade och kramade ur den lilla fart som fanns fram till ca 15 kilometer. Sen gick det inte att hålla uppe tempot längre. Det var omöjligt att springa i 5:13 när jag inte fick nog med syre. Benen kändes tunga som bly och jag kom inte framåt. Försökte slappna av och styra andingen, försökte djupandas men det enda sättet jag kunde stoppa hyperventileringen på var genom att hålla andan. Vilket ju inte heller gav mer syre till benen.
Strax innan 30 kilometer började jag gå. Hade haft en lång period av hyperventilering men började efter lite promenad känna mig bättre, andningen lugnade sig och jag tyckte att jag nog skulle kunna springa snart igen. Men Johnny sa att vi tar det jättelugnt fram till bron därborta eftersom jag fortfarande inte andades bra. Jag ville springa. Försökte ta några steg och plötsligt så fick jag ingen luft alls. Kunde inte andas över huvud taget och fick panik. Kunde inte stå upp och blev jätteliten på asfalten medan hela kroppen kämpade för att försöka få in luft. Det gick bara inte. Fick inget syre alls och började gråta och skaka okontrollerat. Uppenbarligen hade jag lite luft kvar eftersom jag sa högt till mig själv att jag vet att man inte kan dö av att inte andas. För det var precis så det kändes. Att nu dör jag. Och Johnny blev rädd. Jag såg det på honom.
Det satt i en ganska kort stund, och jag reste på mig, ville gå, ville komma igång direkt. Gick ett par steg men Johnny sa åt mig att sätta mig på räcket vid bron. Jag lydde fast jag inte ville. Ville bara springa och kämpa ikapp. Var fullt övertygad om att jag kunde. Frågade Johnny om vi fortfarande hade chans att springa in tiden. För nu mådde jag bra (hej förnekelsemästarinnan) och kunde nog springa fort om jag bara gav mig fan på det. Men Johnny förbjöd mig att röra på mig just då. Nu skulle vi sitta ner, dricka vatten, äta en gammal Hammer Gel som följt med ända sen TEC och bara slappna av och andas. Och det funkade. Jag åt och drack och fick tillbaka lite lugn.
Det tog en stund att få in i hjärnan att det var helt kört, att jag inte skulle kunna springa ikapp ens om jag hade varit pigg och stark. Man springer inte in 10 minuter på en mil och särskilt inte när man fortfarande inte kan andas. Vi joggade några kilometer och pratade om att jag fortfarande kunde persa och slå min gamla maratid med 10 minuter om jag orkade hålla 5:30-tempo nu sista kilometrarna. Vilket i normala fall skulle varit lätt. I dag var det helt omöjligt. Så vi tog det lugnt. Hade några härliga kilometrar mellan 33-36 som kändes lätta och flygande innan luften tog slut igen. För inte någon gång från första steget till sista fick jag nog med syre för att kunna springa normalt.
Vid 40 kilometer sa Johnny halvt på skämt att nu är det fri fart och ska vi inte springa om de där framme som ser så trötta ut? Jag drog upp tempot och kände mig stark i kroppen, sprang om den ena efter den andra och sista kilometern sprang jag verkligen på max. Johnny frågade om luften räckte till och jag svarade som det var – att den inte gjorde det, men jag kunde banne mig springa utan syre i en kilometer. Mådde illa av att springa så, men njöt av att känna att det i alla fall inte var fel på styrkan i benen. Och njöt av att springa i mål med Johnnys steg i exakt synk med mina.
Vi har försökt analysera vad det här berodde på. Om det enbart hade psykiska orsaker, att jag lät rädslan ta över, om det berodde på att jag ätit maxdos med Voltaren i 4 dagar för att hålla min bråkande hälsena i schack, om det var allergi eller astmaattacker, värmen, första dagen på mensen eller om det berodde på något helt annat. Omöjligt att veta. Inte någonstans känns det som att det berodde på att målet var för högt satt. Jag borde kunna springa på 3:40. Och trots detta var inte måltiden inom räckhåll en enda gång.
En stund mitt ute på banan kände jag mig värdelös. Men i övrigt fanns igen plats för sådana känslor över huvud taget, för hela min kropp och hjärna var upptagen med att kämpa med allt jag hade. Aldrig i hela mitt liv har jag kämpat så hårt för att ta mig fram. Overklig känsla. För det gick ju så långsamt.
Var sjukt stolt när jag gick i mål. Nästan inte ens besviken. Johnny sa att det här gick åt helvete och nu har vi provat det och det behöver vi inte göra om. Han skrattade massor. Jag skrattade också. Att ge allt man har i 4 timmar trots sånt enormt motstånd blir till sist en vinst i sig. Kämpaglöden, att aldrig ge upp och det fullkomligt naiva i att vilja springa ikapp minuten efter att man legat på asfalten i gråtattacker och inte kunnat andas – det är sånt som känns som en vinst och som bygger självförtroende. Men är lite ledsen att det inte blev någon biljett till Boston.
Edit: våra måltider blev: Johnny 04:10:38.233 Ellen 04:10:38.253
/Ellen
Innan start.