På lördag smäller det. Mitt huvud snurrar av olika förberedelsetankar; hur ska man äta? Dricka? Träna sista dagarna? Borde jag köpa nya skor? Vad ska Ellen ha för nagellack? Hur kort ska jag trimma skägget (måste ju tänka på luftmotståndet…)?
Mitt mål är lika tydligt som svårt. Springa på under 3 timmar är det som gäller, det må bära eller brista - det är därför jag kommit på min helgalna idè…
Jag registrerar nästan all träning på funbeat – fart, tid och puls. Ibland kör jag träningspass helt beroende på vilken puls jag vill hålla, ibland helt på vilken fart jag vill ha. Det finns lite av ett löpartalesätt “träning som inte är registrerad på GPS-klockan finns inte.” Det var det som gällde när jag till exempel anordnade en tävling och lät mina vänner gissa hur långt jag kunde springa under en träningsvecka - ett pass då jag glömt sätta på klockan räknades helt enkelt inte, hur skulle det kunna göra det?
Jag gillar också att kunna gå tillbaka och jämföra, hur hög puls hade jag på det här passet innan förra årets marathon? Hur har mitt tempo vid en viss puls förbättrats etc, etc.
Men nu är det så att på lördag finns det bara en sak. Jag. Ska. Under. Tre. Timmar.
Det är därför har jag tränat stenhårt, ätit bra, tänkt på vikten, och valt lätta bekväma och snabba tävlingskläder.
Och taktiken för att klara resultatmålet är att hänga på en farthållningsgrupp som ska springa på 3 h. Hänga på - och sen aldrig släppa! Utom för den fantastiska spurten på slutet då alltså…
Och med den taktiken är behovet av ett åtsittande pulsband och en tung klocka på armen noll.
Därför kära vänner: Jag kommer springa Stockholm marathon 2013 utan min Garmin.
Galet - jag vet.
/Johnny
