Detta inlägg är ett samarbete med Lirema Ögonklinik.

Precis hemkommen från Nepal.

Hur mycket jag än pratar om det, berättar, hur många ord jag än skriver ned kommer det aldrig att räcka till för att förmedla allt jag fått uppleva bland bergen i Himalaya. Det är så många nya intryck att smälta. Så många erfarenheter, vyer, lärdomar. Detta var min första resa till Nepal - och det är så annorlunda från allt annat jag tidigare upplevt.

8 november. Jag tar mitt pick och pack och reser ned från Stockholm till Kathmandu för att möta upp min pojkvän Jost, som redan varit i Nepal i två månader. Vår plan är att spendera drygt en månad tillsammans och framför allt utforska Rolwalingdalen. Rolwaling är en dal väster om Khumbudalen/Everestregion, väldigt avlägsen, rätt dåligt markerad (utöver lite stenformationer som vägvisare här och där) och nästan inga turister. Dessutom är det slutet av högsäsongen, vilket såklart bidrar till att det är ännu mindre folk. Precis så som vi vill ha det. På denna tremanna-expedition är det bara jag, Jost, sherpa Nima och tre tunga ryggsäckar fyllda med bergsutrustning var.

10 november. Efter en tio timmar lång och guppig bussresa från Kathmandu är vi framme i byn Chhetchhet i Rolwaling, starten av vårt äventyr. Ingen av oss har tidigare varit i Rolwaling och vet inte vad som väntar - bara att vi ska vandra varje dag och korsa Tashi Labsta-passet (5700 m öh) över till Khumbudalen. Därutöver ska vi göra några små “avstickare” och bl.a. bestiga Pachermo Peak 6187 m öh på vägen. Några nätter i tält och resten i s.k. “tea lodges” - som små hyttor längs med vägen där vi sover över och äter mängder av dhal bhat om kvällarna. Dhal bhat = en rätt med ris, linsgryta och frästa grönsaker. Med fri påfyllning. :) :) :) :) :)

Jag kommer snabbt in i en rytm. Vakna, äta frukost, vandra (alt. klättra, springa), äta middag, sova. Och sen samma sak nästa dag. Vi går flera timmar om dagen, med våra tunga ryggsäckar och successivt på högre höjder, mellan 1500 m öh till 5700 m öh. Jag duschar en gång på två veckor. Det finns ingen WiFi och jag använder inte min telefon på två veckor. Helt bortkopplad från Instagram och resten av världen. Det känns ovant, men jag älskar det. Omfamnar det enkla livet till hundra procent.

*Tea Lodge i Beding, Rolwaling. Dricker litervis av lemon ginger honey tea och väntar på middag*

*En annorlunda tältplats vid Tashi Labsta*

17 november. Dagen innan min födelsedag. Vi har spenderat flera nätter i byn Na 4200 m öh, den sista biten civilisation innan Tahsi Labsta-passet. Vi behöver acklimatisera oss på högre höjder för att vara redo att bestiga Pachermo Peak på över 6000 m om några dagar, och jag och Jost har lekt med tanken om att försöka ta oss upp till toppen av ett icke-namngivet berg i närheten som ser intressant ut. Antagligen obestigen då området är relativt obekant bland turister och bergsklättrare. Mellan två stora glaciärer tornar berget upp sig som en spets - lägre än de andra bergen i området (ca 5800 m - precis under gränsen för att behöva skaffa ett betalt tillstånd) men desto mer tekniskt. Vi hade egentligen tänkt bestiga den enklare toppen Yalung Ri denna dag - men varför välja nåt enkelt när man kan välja nåt mer utmanande..?

Av någon anledning väljer vi att kalla berget för Peanutbutter Mountain - efter de ofantliga mängder jordnötssmör vi konsumerar under vår tid i Na. Totalt är vi ute i 18 timmar den här dagen. Vänder om bara 30 meter från toppen. Klockan är redan fyra på eftermiddagen och solen är på väg att gå ner. Men historien om Peanutbutter Mountain är en historia jag ska berätta om en annan gång.

22 november. 03.00. Vi vaknar i vårt tält på Tashi Labsta 5700 m öh. Det har varit kallt under natten och våra sovsäckar är täckta av ett tunt lager frost. Ute är det stjärnklart och vindstilla - perfekt väder. Vi kokar kaffe och äter Ramennudlar till frukost. Fyller på våra vattenflaskor med hett vatten, går på toa och gör oss i ordning. Allt tar längre tid när man sover i tält och först vid 05.00 är vi på väg, jag och Jost. Nima ska vänta på oss i tältet under dagen. Vägen upp är tekniskt enkel men väldigt brant. Vid 10-tiden når vi toppen. Tar lite bilder, filmar, njuter av utsikten - djupblå himmel, strålande sol och en första-parkettvy över Himalaya. Det här är första gången jag befinner mig över 6000 m och jag har aldrig tidigare känt mig så levande som just i denna stund.

*Jag och Jost på toppen av Pachermo Peak 6187 m öh - lycka!*

25 november (-30 november). I drygt två veckors tid har vi korsat Tashi Labsta, vandrat fler dagar över stenig glaciär utan tydliga vägmarkeringar. Gått vilse och tvingats nöd-övernatta på en bergssluttning. Nästan blivit träffade av stenras. Och så har jag ramlat, ramlat och ramlat igen. Det mesta i min kropp gör ont (jag ska aldrig underskatta vandring igen!) och det ska bli skönt att lämna all tung packning i Namche Bazaar för några dagar. Framför oss har vi en veckas utforskning av Khumbudalen i lätt packning och löparskor.

*Långpass från Tengboche till Gokyo (30 km) med Ama Damblam i bakgrunden*

Varje dag springer vi ~3-6 timmar, från Namche till Gokyo (en by 4700 m öh) och över Renjo La-passet 5700 m tillbaka till Namche. Det är så skönt att flyga som en fågel över stigarna. Och jag känner äntligen att jag börjat vänja mig vid höjden. Det är ingen piece of cake att springa på över fyratusenmeters höjd kan jag lova!

Gokyo 4700 m öh
27/11 - Dag ??

Dagarna går i ett.
Har förlorat mitt grepp om tiden.
Dragnag - Gokyo idag. Stukade foten på vägen.
Landskapet är rått, grått och kallt. Såg några snöflingor i luften idag.
Ätit mat. Kakor. Ritat. Byggt inukshuks.
Lever i nuet. Avslagen på känslor.
Vi blir kvar här i två nätter. Rest days.
Bara ca 10 dagar kvar nu. Blandade känslor.
Från en värld till en annan.

Häromdagen satt jag bak på en motorcykel på väg tillbaka till Kathmandu - jag fick i försenad födelsedagspresent av Jost en resa till en by i närheten av kinesiska gränsen. Övernattning, bad i en het källa. Och sen hoppade vi tandem swing tillsammans. Tandem swing är som bungee jump - bara värre. Tänk dig en gunga. Du hoppar från ett plattform på en hängbro. Faller fritt, ~150 m i ungefär 7 långa sekunder. Gungar sedan fram och tillbaka - en jättgunga helt enkelt. Jag hade dödsångest och minns inget från hoppet ut tills det fria fallet var över. Efteråt ville jag hoppa igen… :)

Hur som helst. Medan jag satt där på motorcykeln, stämningsfull musik i lurarna och med ett bergslandskap som swishade förbi som i en film, kände jag mig plötsligt helt förundrad. Förundrad över hur jäkla bra jag kan se bergen och få uppleva allt det här vackra - något som aldrig varit en självklarhet för mig. Jag har alltid haft glasögon eller behövt krångla med linser. Men på såna här resor är det ju verkligen guld värt att behöva slippa allt det där.

Med handen på hjärtat är jag verkligen så otroligt fruktansvärt jäkla grymt glad (adjektiven räcker inte till!) för att jag bestämde mig för att genomföra en ögonlaseroperation innan min resa till Nepal. Några veckor innan jag reste till Nepal bokade jag tid för en F-Lasikoperation på Lirema Ögonklinik i Stockholm. Nu så här i efterhand kan jag verkligen säga att det var ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Att kunna springa och äventyra utan att behöva krångla med linser har både förenklat och förgyllt min resa - och mitt liv - något enormt.

Om du också är sugen på en ögonlaseroperation - bara GÖR DET!! Släng iväg ett mail till jenni@paceonearth.se för att få ta del av en rabatt på din operation, eller om du har några frågor eller funderingar kring hela proceduren :)

>> www.lirema.se