THE GAX 100 MILES. 161 kilometer på Skåne- och Österlenleden. Bitvis var det precis så pittoreskt och charmigt som det låter. Men bitvis var det sjukt jobbigt. Helt klart det tuffaste lopp jag sprungit. Men också mitt bästa. Känner mig som en vinnare trots att jag “bara” kom tvåa och det med flera timmar i marginal till damsegraren. Men ändå. Jag mesade mig inte när väldigt många bröt. Av 37 startande bröt 15 killar och 1 tjej. Jag sprang bra nästan hela loppet och de sista tre timmarna sprang jag fenomenalt.
Starten
Dropbags på väg till Haväng
Vid start var det molnigt och jag nojjade om att min jacka låg i dropbagen som jag skulle få vid 80 km. Tog med mig den i ryggsäcken istället, men rätt snart efter starten blev det soligt och riktigt varmt och jag var glad att jag valt att springa i linne. Ett par kilometer in i loppet hamnade jag bredvid två killar som gick i en uppförsbacke. De dissade högljutt alla som sprang upp istället för att gå, och menade att de kommer att knäcka sig. Vi har långt kvar. Vilket ju var helt sant.
Leffe och Anders
Kanske en mil senare hade jag sprungit på rätt bra men redan varit tvungen att gå in i skogen för nödstopp två gånger och när jag hoppade ut ur skogen andra gången kom samma två killar joggande i stadig och lugn takt. Jag hängde på dem, vi började snacka och jag kände att jag valt helt rätt sällskap. “Mitt killgäng” bestod av Anders och Leffe som redan innan bestämt att springa ihop hela loppet, och utökades efter ett tag med Stefan. De höll precis rätt tempo för mig och dessutom hade de en fantastisk energi – var glada, prestigelösa och underhållande. Viktiga komponenter när man ska ta sig igenom många mil, tuff terräng och ihållande regn tillsammans.
"Mina" killar: Anders, Stefan och Leffe. Bästa gänget! <3
Min mage trasslade. Värre än någonsin. Jag räknade till åtta nödstopp i skogen under de första tre timmarna, sen slutade jag räkna, men gissar att jag var tvungen att med kort varsel kasta mig in i närmsta buske minst 40 gånger under hela loppet. Helt galet. Men på nåt vis vande jag mig och det funkade rätt bra med gänget också. Vi hade ju inte sagt att vi skulle springa ihop, men varje gång jag pausade i skogen tog de det lite lugnare en stund så att jag kunde spurta ikapp dem sen.
Jag hade rutten nedladdad i min klocka och skröt om att klockan skulle klara en batteritid på 50 timmar. Visst, Suunton går att ställa in på att hålla så länge, men tydligen inte när man kör navigering. Eller så hade jag ställt in något fel. Men det visste inte vi och killarna höll tacksamt sina klockor avstängda för att spara batteri. Alltså sprang vi många timmar på rutten i min klocka och jag fick smeknamnet GPS-tjejen. Mina team-medlemmar skojade om att det var ett rätt schysst namn med tanke på alla nödstopp i skogen.
Jag har aldrig sprungit ett ultralopp från A till B förut och det är verkligen en helt annan sak än att springa på varvbana, oavsett om varvbanan är 10 kilometer, 1 mile eller 400 meter. Äventyret blir större, man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök och spänningen upphör aldrig. THE GAX 100 MILES startade i Ystad och banan följde Österlenleden 8 mil inåt landet norrut till Haväng, för att sen vända söderut igen och följa kusten tillbaka till Ystad.
Jag älskade upplägget. Det blev liksom aldrig tråkigt. Men tur i oturen nu att Johnny fortfarande var lite skadad efter Riksmästerskapen en vecka tidigare och istället för att springa GAX så agerade han proffs-support till mig. Pacers var inte tillåtet, men support längs hela banan var ok. Sagt och gjort så åkte han runt i bil och mötte mig lite då och då för att langa vätska och heja. På dagen var det en smart strategi eftersom jag på så vis aldrig behövde bära mer vatten än för 2 mil åt gången, och på natten var det en livräddare. Att kunna byta kläder och äta lite i en varm bil istället för ute i hällregnet och blåsten var helt ovärderligt.
Jag, Anders och Leffe på väg in mot Magleberg
Fram till första dropbag-stationen efter 44 km vid Magleberg tuffade allt på. Det var varmt, vackra grusvägar att springa på, men man märkte att en del började bli trötta, någon hade ont i knät och fältet tunnades ut. Vi visste redan på förhand att jag inte skulle kunna äta mycket av det som fanns på supporterborden (vill ha glutenfritt och inget kött) så jag gick direkt till min dropbag och roddade om packningen medan Johnny fyllde på mina vattenflaskor. Åt två hemmagjorda äggmuffins med pizza-smak som smakade gudomligt efter de söta energibollarna jag ätit tidigare.
Nu var det ytterligare 3,5 mil till nästa dropbag-station då vi skulle kommit halvvägs. Leffe mådde lite småilla efter att ha dragit i sig en stor flaska cola och massor med sportdryck och vi tog det lite lugnare ett tag. Blev omsprungna av Carina med sällskap och jag tänkte att ok, nu ligger jag trea, för Linda med sitt killgäng låg redan en bra bit framför.
Terrängen fram till Haväng var magisk. Bokskogar och kohagar om vartannat. På nåt ställe såg vi skylten “Varning för tjurar, beträd hagen på egen risk”. Men det var så dags då, när vi redan sprungit igenom hagen och banan gick ju där, så vad skulle vi göra? Vid flera tillfällen plockade Leffe upp långa grenar att försvara oss med om korna skulle bli för närgångna, medan värmlänningen Stefan skrattade gott åt stockholmarnas koskräck.
Precis framme i Haväng.
Några timmar innan vi kom fram till Haväng började det regna. Helt ok först och skönt att bli svalkad. Men när jag kom in till Haväng var jag kall och drog tacksamt på mig torr t-shirt, regnjacka och vindbyxor över de korta tightsen. Åt två kokta ägg och en burk makrill på plats och frös redan då, men visste att jag blir varm när jag börjar röra på mig igen. På med pannlampa, packade extralampa i väskan, liksom långa tights, extra t-shirt, mössa och vantar. När jag kom ner på stranden efter Haväng hackade jag tänder för första gången.
Kanske 4-5 kilometer efter Haväng kom vi förbi första öppna grillen. Stefan hade drömt om en hamburgare länge och Leffe och Anders ville ha kaffe. De shoppade medan jag promenerade vidare, tänkte att de ju kommer ikapp mig snart. Jag följde fortfarande GPS-rutten, men plötsligt dog klockan. Messade till Johnny att jag behöver en nyladdad klocka (det vill säga hans) och han började jobba med att få ner rutten på sin, vilket visade sig vara stört omöjligt eftersom internet-uppkopplingen var så pass dålig längs vägen. Jag försökte nu för första gången navigera efter karta och de orangea ledmarkeringarna men det tog inte mer än 5 minuter innan jag var vilse. Sprang tillbaka en bra bit och lyckades hitta killarna igen och nu drog vi igång en av deras klockor istället. Hur någon kunde navigera utan GPS är för mig svårt att förstå. Ok om man sprungit GAX förut, men helt ofattbart hur man lyckas hitta rätt annars.
På Stenshuvud
Upp till Stenshuvud och ner till stranden igen. Mer regn och blåst och nu blev vi omsprungna av de första deltagarna i Full Moon Race 50 Miles (start vid Haväng
). Här var vi nog lite långsamma och gick en hel del. Någon hade ont i benen och stannade för att ta en värktablett och vi var allmänt rätt trötta och kalla. När vi började springa igen för att få upp värmen började jag för första gången känna att jag kanske inte skulle orka hänga på dem hela vägen. Kroppen hade säkert klarat det utan problem, för som vanligt var jag inte trött, slut eller hade märkbart ont någonstans, men hjärnan började bli less. Mörkt, kallt, regn, blåst, mer regn och mer blåst. Ännu mer springa på stranden och få vatten och sand insköljt i skorna hela tiden.
Anders märkte att jag var tystare nu och sa att OM jag kände att jag inte orkade hänga på dem så kunde jag få låna en av deras klockor så att jag skulle kunna navigera. Och en halvtimme senare tackade jag ja till det erbjudandet. Fick låna Leffes GPS-klocka och bad verkligen att den skulle hålla ett tag nu. Förstod att Johnny inte lyckats få in rutten på sin klocka, så jag bad honom komma och hämta min för att ladda den. Visste att han skulle möta upp mig i Simrishamn, men när jag trodde att jag kommit dit så var det något annat litet minisamhälle jag kommit till och jag hade fortfarande 4 km kvar. De här 4 kilometrarna var hemska. Kolmörkt på stigarna på stranden och jag var så trött. Orkade inte springa och alltså tog det väldigt lång tid att gå. När jag äntligen kom fram Johnny i Simrishamn vid 105 km var jag kall och krävde att få värma mig i bilen. Fick torr tröja på och en avocado att äta. Vet inte hur länge jag satt där men efter en bra stund såg jag två löpare komma gående. Boel och en kille en bit bakom.
När jag gav mig ut igen var jag superstel och kunde knappt gå. Har aldrig varit så stel i ett ultralopp förut, brukar alltid kunna röra mig lätt. Jaja, jag gick igång och började efter en stund småspringa. Visste att nu var det 2,5 mil kvar till Sandhammaren där sista dropbag-stationen låg och där skulle jag få värma mig igen, få träffa Johnny igen och få kaffe. Alltså kämpade jag på. Sprang förbi en nattklubb i Simrishamn där folk stod i klungor utanför och rökte. Kände mig väldigt udda där jag joggade helt själv i snigelfart, pannlampa och regnkläder. Kom rätt snart ikapp Boel och killen som jag glömt vad han hette (men som senare bröt) och vi sällskapade av och till någon mil. Någonstans här blev det gryning. Underbart med ljuset och fåglarna, men fortfarande grå himmel som öste ner regn. Boel berättade att när man väl kommit ner till stranden med platt hårdpackad sand efter sista obemannade vätskekontrollen vid Skillinge, då var det bara 8 km kvar till Sandhammaren. Men 8 km på stranden. Boel gick mycket och eftersom jag frös konstant så började jag springa på. Var liksom tvungen.
När jag hade sprungit själv ett tag så kom jag ner på stranden och jag visste att det var ganska nära nu till Sandhammaren. Nära betydde alltså 8 km. Inte särskilt långt i vanliga fall, men jag var inte så snabb nu, såklart på grund av att jag var trött och kall, men också på grund av att det är rätt tungt att springa på sand. Min lånade GPS hade dött ett par kilometer tidigare och nu hade jag ingen koll på var på dessa 8 km jag befann mig.
Den här biten var den allra värsta under hela loppet. Det blåste hårt nere på stranden och regnade fortfarande och jag frös så jag hackade tänder trots att jag sprang hela tiden. Försökte springa fortare för att bli varmare. Försökte äta mer för att få energi till att hålla värmen, men inget hjälpte. Messade till Johnny att jag fryser, vet inte hur långt jag har kvar men att jag måste få värma mig när jag är framme. Någon timme tidigare hade jag tänkt att jag kanske kunde göra ett rekordsnabbt stopp i Sandhammaren och jaga ikapp Carina, men nu var det bara överlevnad fram till värmen som gällde. Och jag tänkte minsann inte ge mig ut i kylan igen förrän jag var helt torr och varm inifrån.
Stranden var hemsk. Jag hallucinerade och tyckte jag såg alla möjliga saker långt därborta i horisonten. Såg Johnny säkert 10 gånger i sina shorts och med ett paraply nere på stranden. Såg marschaller utställda som skulle visa var man skulle gå upp högre på stranden för att komma till Sandhammaren. Såg små flaggor, såg människor och små tält. Såg hundar och barn. Men träffade faktiskt ett gäng livs levande människor också! Ungdomar med öl i handen som väntade på soluppgången. De tyckte jag såg pigg ut för att ha sprungit 13 mil. Jag tyckte de såg ut som vålnader trots att jag förstod att dessa människor faktiskt var på riktigt. Förbannade mig själv många gånger att jag släppt killgänget som var så bra på att hålla mitt humör och fokus på rätt ställe.
När jag äntligen såg en marshall som brann i sanden så vägrade jag tro att den var på riktigt. Inte förrän jag såg att alla spår i sanden faktiskt vek av uppåt så vågade jag tro på att jag var framme. Urban kom och mötte mig och frågade om marschallen nere på stranden fortfarande brann. Vet inte om jag ens orkade svara, men vet att jag tänkte att jag skiter fullständigt i det. Jag överlevde, jag är framme! In i varm bil, Johnny som hjälpte mig av med alla kläder och lindade in mig i handdukar och fleecefiltar. Tog för första gången under loppet av mig skorna och strumporna och vi skrattade åt mina totalt uppblötta russinfötter, men som var helt fria från blåsor.
Satt helt naken inlindad i filtarna i bilen och drack funktionärernas pulverkaffe, varmt vatten och Varma Koppen. Blev sakta varm inifrån och såg Boel traska in i kontrollen och efter en stund traska ut igen. Jag hade ingen brådska. Visste att jag skulle slutföra loppet, men visste också att jag behövde mod för att ge mig ut igen på de sista 3 milen. För att känna mig stark behövde jag bli varm. Jag är sällan ynkligare än när jag fryser.
Värmer mig i bilen i Sandhammar
Vet inte hur långt försprång Boel hade när jag väl gav mig ut igen, men med torra kläder på kroppen och framför allt torra strumpor och skor, kände jag mig pigg och glad. Tog det ändå lugnt och gick en bra bit. Twittrade om att jag skulle krypa de sista 25 kilometrarna in i mål nu. Johnny hade påpekat hur otroligt pigg jag var i huvudet, men nu kände jag mig plötsligt inte alls smart. Gick vilse gång på gång trots att jag nu hade min nyladdade klocka med rutten på och bra ledmarkeringar. Tog upp telefonen för att ringa till Johnny och såg då att han messat att Carina brutit och att om jag nu kom ikapp Boel så kunde jag bli tvåa. Fet chans tänkte jag, har ju inte sett henne på flera timmar, men började ändå öka på steget.
Nu var det bitvis väldigt jobbigt underlag på stranden, men istället för sand var det runda stenar som gjorde att man var tvungen att balansera och ta det lugnt för att inte vricka fötterna. Anders som tidigare sprungit Full Moon Race hade berättat att allra sista 15 km in mot mål skulle vara platta och där kunde man springa på. Men innan dess var det en lång sträcka med gräsbeklädda kullar efter Ale Stenar – upp och ned, upp och ned i flera kilometer. Tuffa och långa backar. Och där var första gången jag såg Boel som en blå liten prick vid horisonten. Ok, två mil kvar. Två mil att jaga ikapp på. Gott om tid. Nu bestämde jag mig på allvar för att jag faktiskt skulle försöka. Förberedde mig, drack upp eller hällde ut onödig vätska, åt extra choklad, tog fram gelegodisarna som skulle vara till allra sista milen och kissade mitt uppe på kullarna för att vara redo att jaga.
Kullarna var kanske inte smartaste stället att börja spurta. Och det gick inte heller särskilt fort, men jag sprang så fort jag orkade hela tiden. Gick uppför och sprang så fort jag klarade utför. Sprang där det var platt. Tänkte att varenda liten meter jag lyckas ta in nu har jag igen sen när det blir platt. Då ska jag springa fort, men jag behöver ha minskat avståndet. Kämpade som attan, och när kullarna började ta slut så var mina vader också slut. Hade så ont att jag tog två magnesiumtabletter och bestämde mig för att strunta i att jaga ikapp. Hade ju så himla ont att det inte kändes som att det var värt det.
Precis när jag bestämt mig för att inte spurta så stod Johnny och Desirée nere vid kullarnas slut. Och sa att “Hon den där som du inte tävlar emot är 1 km framför dig. Det kan du ta!”. Efter lite “Jag orkar inte, jag har ju ont” så sa jag att ok då, jag gör ett försök, ta ryggsäck och jacka så ska jag banne mig springa fort i 15 km. Och det gjorde jag. Växlade mellan att springa fort någon kilometer och sen gå en minut. Kom ganska snart ikapp Boel och sprang om, men kunde inte slappna av trots att jag inte kunde se henne bakom mig. Så jag fortsatte springa så fort jag kunde hela vägen mot mål. Johnny och Desirée mötte mig med bilen några gånger till och hejade, gav mig en oliv eller tog min tomma vattenflaska. Det var underbart att springa utan ryggsäck och jag kände mig så grymt stark. Kände mig som om jag flög fram och jag visste att det skulle hålla hela vägen. Klockan sa “Approaching… 1 km”, men vågade inte lita på den utan tänkte att det kanske är fågelvägen.
Det var fantastiskt att komma i mål. Var galet pigg, men lite frusen och törstig efter en stund. Tiden blev 28:13 och jag satt kvar och väntade tills Boel kom in 17 minuter senare. Hade så gärna gått i mål tillsammans med killarna som stöttat mig under så många mil, men att spurta som en dåre i 3 timmar och plocka en placering – det var inte helt fel det heller!
I mååååål!