Race report EHM100 — Vad är pannben?

För att springa Ehunmilak 100, 168 km och 11 000 höjdmeter krävs något alldeles speciellt. Kanske ett pannben av stål? Det är tekniskt, oerhört brant, knädjup lera, tät dimma, värmebölja, stekande sol och sen kyla, blåst och regn. Det är långt. Och det är högt. Johnny sa att löparnas GPS-pluppar ibland stod stilla på kartan i en timme — det var då det gick uppför.

Ärligt talat vet jag inte om det är just pannben som krävs. Vad är pannben egentligen? Ingen gång under loppet tänkte jag att nu djävlar gör vi det här, kom igen nu, kör på, lite till nu, smärta är bara vekhet som lämnar kroppen! Inte en enda gång kände jag mig särskilt stark, modig eller tuff. Däremot kände jag mig lycklig många, många gånger.

Lycklig, tacksam, full av energi och glädje och jag njöt av hur vacker naturen var, hur magisk varje gryning kändes och hur högt träden sträckte sig upp mot himlen. Stigen ändrade karaktär så många gånger och det var nästan kolsvart inne i skogen trots att det var mitt på dagen — så tätt var lövverket. Dimman, regnet, solen och ljuset kom och gick; och kor, hästar, åsnor, och tusentals får betade på bergssluttningarna. Och små gula ödlor med svarta prickar stod blickstilla på stigen och hoppades att jag inte skulle upptäcka dem.

Att få uppleva allt det här kräver inget pannben alls. Det är lätt, så lätt. Det enda som behövs är att man stannar kvar i nuet och släpper taget om alla tankar på hur resten av äventyret kommer att utspela sig. Kommer jag orka nästa stigning på 1000 höjdmeter? Hur ska det gå om jag blir ännu mer illamående och yr? Hur kommer fötterna kommer må efter ytterligare 10 timmar i leran? Hinner jag till nästa cut-off?

ehunmilak.jpg

Starten på ett långt äventyr

Hade ingen aning om vad som väntade!

Hade ingen aning om vad som väntade!

Genomgång av obligatoriska utrustningen innan start

Genomgång av obligatoriska utrustningen innan start

På fredagen 7 juli innan start av Ehunmilak 100 var det alldeles för varmt. 34 grader i skuggan och ännu varmare i solen. Märkte att jag började bli mer nervös vartefter timmarna gick och starten närmade sig. Jag hade sovit dåligt natten innan och försökte sova en stund på dagen men lyckades bara vila. Ja, ja, vila liggandes är ändå bättre än ingenting. När klockan äntligen blev 18:00 och vi fick komma iväg hade temperaturen sjunkit till 32 grader. Det var i alla fall en tröst att tänka på att det nu bara kunde bli svalare när natten kom.

Minuterna innan start. Jag var nervös!

Minuterna innan start. Jag var nervös!

Alla såg så proffsiga ut. Kände mig liten i jämförelse med de vältränade spanska killarna.

Alla såg så proffsiga ut. Kände mig liten i jämförelse med de vältränade spanska killarna.

Banan började gå uppför direkt. Innan loppet hade jag varit orolig över att ens hinna till första cut-off som var placerad efter 20 km och 1850 höjdmeter upp och 1250 ner. Nu kändes det ännu tuffare att hinna eftersom det var så varmt. Jag sprang lite fortare än jag tänkt mig, hängde på mitt i tåget av löpare och kom fram till första cut-off med bra marginal. Johnny var där och jag sa direkt att jag ville bryta. För det var så sjukt jobbigt. Det är det ju alltid men på något sätt kändes det jobbigare än vanligt, samtidigt som jag kände mig tryggare än jag brukar och därför vågade jag säga högt att jag ville bryta. Johnny i sin tur var orolig över att jag kanske inte skulle kunna utnyttja min förmåga att springa fort utför eftersom alla race reports från loppet säger att det inte går att springa utför — det är för brant, för tekniskt och för lerigt. Men det gick visst att springa utför. Det gick alldeles utmärkt, men jag märkte också att under hela loppet var vi inte många som sprang i nedförsbackarna. De flesta av de där supervältränade starka spanska killarna gick försiktigt nedför och använde sina stavar för att hålla balansen.

Image Copyright Festak.com På väg in mot första kontrollen — det var sjukt varmt!

Image Copyright Festak.com
På väg in mot första kontrollen — det var sjukt varmt!

Image Copyright Festak.com

Image Copyright Festak.com

Men såklart bröt jag inte. Jag behövde bara klaga lite. Precis som på UTMB så började jag må illa ungefär 5 timmar in i loppet. Med erfarenhet av båda loppen tror jag nu att det beror på för hög ansträngning. Jag la mig ner bredvid stigen två gånger tills illamåendet lugnade sig och efter det började mina medlöpare känna igen mig som tjejen från Sverige med magproglem. Här ville jag bryta ännu mer än tidigare, men gjorde istället en deal med mig själv. Jag skulle inte bryta men jag skulle hålla så pass låg ansträngningsnivå att jag inte mådde illa, inte hade hjärtklappning och inte hade tryck över bröstet. Inte helt lätt när det går superbrant uppför och man inte kan anpassa farten genom att ta små steg eftersom stigen består av stora stenar som man måste kliva över. Men jag stannade och vilade ofta, dock bara precis så länge jag behövde och jag hade hela tiden bra fokus framåt. Efter ett par timmar med den här inställningen började allt stabilisera sig och jag slutade tänka så intensivt på att bryta. Jag reflekterade över att jag verkligen behöver vänja mig vid att vara i loppet och att det tar några timmar. I början är allt liksom en chock, men efter 5-8 timmar börjar jag vänja mig och det är lättare att acceptera situationen.

Image Copyright Festak.com

Image Copyright Festak.com

Image Copyright Festak.com

Image Copyright Festak.com

Image Copyright Festak.com

Image Copyright Festak.com

Första natten

Image Copyright Festak.com

Image Copyright Festak.com

Arrangörerna hade varnat för att det skulle bli åska och regn under första natten och även under lördagen. Tydligen var det ”yellow alert”, men som de sa vid starten — det här är Spanien, de ställer aldrig in loppet men de kanske lägger om banan, det märker vi. Som tur var blev det inte så farligt. Visst regnade det, men åskan kom aldrig igång.

Jag trodde att jag skulle springa stora delar av loppet ensam på grund av att det var relativt få löpare ute (ca 400 startande) och jag trodde att det fort skulle bli utspritt. Men så var det inte riktigt. Det var sällan trångt på stigen, men jag hade nästan alltid sällskap om jag ville. De spanska killarna berättade att snart kommer ”väggen", 3 km rakt uppför som är så branta att man verkligen inte vill tappa fotfästet. När jag väl kom fram dit visade sig underlaget på väggen bestå av gräs och lera och det var mörkt och hade börjat regna ordentligt. Spännande att varenda lopp har en ”vägg”. Desafio Lurbel Aitana hade det och till och med Ursvik Ultra har en backe som av vissa kallas för väggen (Tunnelbanebacken). Som jag minns det var den här biten tuff, men nu gillade jag att regnet kylde ner mig och jag njöt av att kunna ta små kontrollerade steg uppför den gräsklädda sluttningen. Och till sist var backen slut.

Halvvägs vid Tolosa 77 km

ehunmilak.jpg
Tejpar benet vid Tolosa

Tejpar benet vid Tolosa

Första halvan av loppet, från start till Tolosa vid 77 km gick väldigt bra. Jag var pigg, körde lagom hårt, anammade Anders Brohälls taktik att alltid vara glad vid kontroller och att möta alla funktionärer med ett leende. Jag ägnade mycket energi åt att tacka publiken som hejade överallt och log mot och hälsade på barnen som sträckte ut händerna, och kände att jag fick mångdubbelt med energi tillbaka.

Vid Tolosa hade jag min första dropbag och där fick också Johnny ge mig support. Jag hade fått ont i ena benhinnan och vi la tid på att ta av skorna, massera, tejpa med Rocktape och jag tog också efter noga övervägande en Ipren. Det var på vippen att jag också bytte skor till mina Race Ultra för att ändra belastningen något, men vågade inte göra det på grund av att banan var så pass lerig och X-Claw 275 som jag sprang i var verkligen suveräna i lera. Jag stannade nästan 40 minuter i Tolosa, mycket längre än jag vad jag hade planerat, men nu hade jag ett problem att ta hand om och det kändes viktigt.

Andra började må dåligt

Andra började må dåligt

Avklippta tidtagnings-chip

Avklippta tidtagnings-chip

Andra löpare bröt som flugor. Avklippta tidtagnings-chip låg i massor i lådor och Johnny berättade att på varenda station kom hela tiden löpare in som höll upp handleden med uppgiven min ”klipp av mitt chip, låt mig slippa!”. Jag hade varit ute i 17 timmar och gav mig nu ut på andra halvan där jag visste att det skulle vara ett par tuffa stigningar. Här fanns också vissa sträckor där man behövde ta med sig extra mat och vatten eftersom de skulle ha färre (och sämre utrustade) kontrollstationer uppe på de högsta topparna.

På väg ut igen

På väg ut igen

Pigg och glad halvvägs

Pigg och glad halvvägs

Dimma, blåst och tuffa stigningar

På väg upp på ännu ett dimhöljt berg

På väg upp på ännu ett dimhöljt berg

Det var eftermiddag när jag tog mig uppför mot Txindokiko Lepoa och Uarrain, 1400 mhö, och det var tät dimma och blåste mer och mer ju högre upp vi kom. Jag hade fortfarande god marginal till cut-off och vid kontrollen på första toppen fanns det inte ens vatten, men däremot stod en kille och spelade xylofon där i blåsten, mitt uppe på berget. Jag hade hoppats att kontrollen skulle bestå av åtminstone ett litet tält där jag kunde byta om och sätta på mig mer kläder, men så var det inte. Det fanns små tält (det gjorde det längs hela banan lite här och var) men de var bara till för sjukvårdare och löpare som mådde riktigt dåligt. Så jag letade upp lä och satte på mig alla kläder jag hade, passade på att äta extra och gav mig sen ut över berget i dimman.

Det var här det började bli tufft. Johnny tyckte att jag sprungit superbra fram till 130 km, men såklart började problemen lite tidigare än så. Jag hade tagit på mig alla kläder jag hade med mig, men ändå frös jag. Jag var genomblöt, det blåste mer och mer, regnade och var dimma. Jag hade en etapp framför mig som var 5 km och nästan 800 höjdmeter uppför och 400 nedför; upp och ner, upp och ner i dimman. Jag kämpade på och var på gott humör trots vädret och skrattade åt sånt där som hur lyckat det är att försöka snyta sig på löparvis i stark vind inne i jackans huva… Så länge jag var högt uppe så såg jag banmarkeringarna hela tiden, för där hade de satt dem tätt.

Men det var under nästkommande etapp, 8 km och 800 höjdmeter nedför mot Lizarrusti som jag började må riktigt kasst. Andra natten hade precis börjat, det var skog, extremt mycket lera och väldigt teknisk stig nedför. Problemet var bara att dimman inte lättade trots att vi tappade höjd hela tiden. Vinden avtog, men dimman var om möjligt ännu tätare och här hade de satt markeringarna mycket glesare, vilket gjorde att jag fick gissa på riktningen och hoppas att det skulle dyka upp en markering efter en stund. Det var omöjligt att springa eftersom jag knappt såg marken framför fötterna, allt var bara gråvitt och stigarna gick som ett spindelnät nedför berget och gång på gång följde jag fel stig och fick gå tillbaka eller åt sidan när jag gått fel. Hela tiden upp med lampan för att leta markeringar långt bort i dimman och sen ner med lampan mot marken för att kunna ta några steg framåt.

Stigen som aldrig tog slut

Förutom att det här var en tuff sträcka i sig, så var jag dessutom väldigt sömnig och yr nu och jag förstod att jag hade gjort åt med mycket energi för att hålla mig varm under timmarna innan då jag kämpat uppför i blåsten och regnet. Jag frös fortfarande men kände mig framför allt väldigt energilåg, yr och tyckte inte att jag rörde mig framåt. Jag hängde på två killar som gick om mig och kände att nu kommer det ordna sig, nu behöver jag åtminstone inte leta markeringar utan kan fokusera på att titta ner och hålla mig på benen. Jag gick efter dem i kanske fem minuter innan jag blev akut kissnödig och behövde stanna och trots att jag skyndade mig jättemycket så var killarna direkt försvunna i dimman.

Då ringde jag Johnny igen. Kände mig som om jag behövde tröst mer än något annat. Jag fortsatte framåt, vilade mycket eftersom jag var så snurrig, var noga med att äta och ta salt men det hjälpte liksom inte. Till sist kom ännu ett gäng killar och gick om mig, och jag uppbådade all kraft jag hade för att följa med sist i tåget. Killen som gick sist verkade förstå att jag mådde dåligt och tog på sig att se till att jag hängde med. Vid varje ställe där det var djup lera pekade han var han tyckte att jag skulle sätta fötterna och när det var extra tekniskt eller man behövde göra hopp så stannade han och räckte ut handen så att jag kunde hålla i mig. Jag är evigt tacksam för det, för det kändes som att han just då räddade mig och hjälpte mig nedför berget.

Till sist var vi nere vid stationen Lizarrusti och jag försökte få i mig kaffe och lite choklad, men var fortfarande tokyr. Jag gick in i sjuktältet och bad att få ligga ner en stund och låg under en fleece-filt i kanske 10 minuter. Sen bestämde jag mig för att om jag skulle fortsätta så fick jag ta och ge mig ut nu igen (här kanske lite pannben spelade in ändå!). Sjukvårdarna såg bekymrade ut och frågade flera gånger om jag var säker på att jag skulle fortsätta, och trots att jag inte alls var övertygad om att det var så klokt, så sa jag att jag mådde bra för jag ville absolut inte bli avplockad.

Nästa etapp var 14 km, 950 höjdmeter upp och 1200 ner och vid slutet på den skulle Johnny vara, det skulle finnas varm mat och jag skulle ha min sista dropbag där. Och sen skulle det bara vara drygt 30 kilometer kvar. Jag började gå men efter kanske 500 meter kände jag mig så svag att jag ringde Johnny igen. Hur han lyckades övertala mig att fortsätta framåt — mot honom istället för att vända — det fattar jag inte. Jag räknade ner kilometer för kilometer och hade fortfarande gott om tid till cut-off, men de här 14 kilometerna kändes oändligt långa. Och när jag äntligen var framme vid Etzegarate var jag helt slut. Hjärtat sa att jag ville fortsätta, jag ville inte bryta, men hjärnan och förståndet sa att det kanske inte var så smart ändå.  

Vid Etzegarate 130 km. Det syns att jag mår dåligt...

Vid Etzegarate 130 km. Det syns att jag mår dåligt...

Jag lät i alla fall Johnny ta hand om mig. Fötterna kändes helt trasiga så vi duschade av dem och satte på mig torra kläder. Åt ordentligt (tortilla, smoothie, choklad) och sen bestämde vi att jag skulle vila och så skulle vi se hur läget var sen. Inga beslut tagna, utan bara ta hand om situationen som den var. I Etzegarate fanns en plats där de hade gjort i ordning madrasser och filtar för att man skulle kunna vila och Johnny bäddade in mig. Jag lyckades inte somna men fick vila ända tills funktionärerna kom och sa att nu stänger stationen om 20 minuter så nu får du bestämma dig för om du vill ut igen eller inte.

Jag kände mig inte ett dugg stark. Jag frös fortfarande, var så trött och var på något märkligt sätt rädd för bergen. Jag ville inte vara ute i mer dimma och mörker och inte kunna ta mig ner för berget själv. Om det var lika tekniskt, lika mycket lera och jag var lika yr — om det var mörkt och dimma, och jag inte hade några andra löpare att följa — då kändes det som om jag skulle fastna däruppe. Jag sa hela tiden till mig själv att när jag väl är uppe på nästa berg kommer det att vara ljust och det kommer att se helt annorlunda ut. Det kommer att vara morgon och solen kommer komma fram och värma mig. Jag gjorde mig i ordning, fortfarande utan att ha bestämt mig för om jag skulle ge mig ut eller inte. Och till sist så gick jag bara. Johnny berättade efteråt att han var orolig över att skicka ut mig igen när jag mådde så pass dåligt. Men vad skulle vi göra?

Ljuset kommer

ehunmilak.jpg

Kommande etapp innehöll en hel del asfalts- och betongvägar. Just nu var det kanske räddningen, för att det inte var så långa tekniska bitar i taget gjorde att jag kunde powerwalka fort även där det gick brant uppför och jag fick ganska snabbt upp värmen igen. En ”closing group” kom ifatt mig, vilket betydde att jag var sist i loppet. Jag hade gått ut från tidigare station med säkert 15 minuters marginal så jag väntade mig att fler löpare skulle komma, men killarna som gick i ”the closing group” berättade att ingen mer ville fortsätta. Det här kändes inte så upplyftande så bara för att slippa vara allra sist så ökade jag på takten lite och hade snart lämnat stängningsgruppen bakom mig som nu fick ta hand om några andra löpare som jag hade tagit mig förbi. 9 km, 700 höjdmeter uppför och 400 nerför och jag hade återigen samlat på mig lite marginal när jag kom till nästa kontrollstation. Och nu gick solen upp över bergen!

Som vanligt nu på andra halvan av loppet frågade funktionärerna här om jag tänkte fortsätta eller inte. En hel drös med löpare satt under filtar och väntade på att stationen skulle stänga så att de kunde åka hem. Jag åt lite ost, tog en riskaka och fyllde min hopfällbara mugg med kaffe och började gå vidare. Jag tänkte INTE bryta!

Uppför, uppför, uppför

Men det var som att jag försökte övertyga mig själv om att jag kunde klara det omöjliga. För nu visste jag att loppets sista långa stigning kom, den som till sist skulle ta mig till områdets högsta topp i närheten av Zegama (1500 möh). Jag tänkte att det skulle vara ok att fastna på det berget, för det var fint väder och naturen var vacker. Jag försökte koncentrera mig på nuet, på vad jag såg och upplevde. Och tränade på att fortsätta framåt även om jag inte var säker på att jag skulle klara det (det som jag tycker är svårast av allt, för så fort jag tror att jag kanske inte klarar något så vill jag ge upp).

Jag hade lämnat stationen med gott om marginal och väntade mig att snart få se fler löpare bakom mig eftersom det gick uppför och jag var långsam, men jag såg ingen annan på väldigt länge och kanske var jag återigen sist. Jag visste att den här etappen skulle bestå av 959 höjdmeter upp sen 1200 ner, men jag måste ha ritat banprofilen på mitt etappkort lite konstigt. När jag hade kommit kanske 500 m från kontrollstationen kände jag att det var kört. Ännu en gång var det sådär supertekniskt och gick brant, brant uppför inne i skogen och jag kunde inte förstå hur länge backen skulle hålla på. Jag gick långsammare och långsammare och till sist satt jag bara still.

Så som jag tolkade informationen på mitt etappkort skulle det gå rakt uppför — i typ 9 km. Och jag hade kommit 500 meter och var helt slut. Det kändes omöjligt oavsett hur många timmar jag hade tillgodo och jag hade i princip bestämt mig för att vända och gå tillbaka (och BRYTA!) när jag ringde till Johnny. På något konstigt sätt hade jag missförstått allt och Johnny berättade för mig att nästan alla höjdmeter på den här etappen skulle vara under de första 1,5 kilometerna. Alltså skulle det vara superbrant första delen men sen skulle det vara lugnt, lite upp och ner men ingen mer superbrant stigning. Inte mer i hela loppet. Det här var det allra sista övermänskligt jobbiga backen. Och jag var redan mitt i den backen nu.

Johnny sa att jag fick banne mig ta mig i kragen och knata på uppför nu. Upp mot toppen bara. Och jag hade redan börjat röra på mig så fort jag förstod att det inte var 9 km rakt uppför utan bara 1,5. Det skulle jag klara om det så skulle ta två timmar till.

Det vackraste berget

ehunmilak.jpg
ehunmilak.jpg

Visst var det jobbigt även uppför den här backen, men nu kunde jag fokusera igen. När jag till sist var uppe på första toppen under sträckningen mellan San Adrian och Oazurtza var det så vackert att jag grät. På något sätt kändes det fel att ta kort där det var som allra vackrast, det här var en skönhet som berget gav till bara mig, just då. De här ögonblicken fanns för att jag hade kämpat så hårt. Så jag bara njöt. Tittade länge åt alla håll, andades, sträckte ut armarna och bara var där. När jag nådde andra toppen (som var den allra högsta) var det en kontrollstation där och jag tog tid på mig att be en av funktionärerna att ta kort på mig däruppe.

Uppe på toppen!

Uppe på toppen!

Vid så många tillfällen under det här loppet sa funktionärer till mig att nu är det bara si och så långt kvar till nästa station, nu är det inget mer tekniskt, nu är det lättlöpt resten av sträckan, nu är du alldeles strax där. Så sa de nu också, det är bara 7 km kvar och det går bara nedför. Jag hade ungefär 3 timmar på mig att göra den sträckan och tänkte att det här blir lätt. Tänk aldrig att något är lätt, det är som att be om problem!

Visst gick det nedför, men det var relativt tekniskt första biten och det gick inte fort. Solen stod högre på himlen och det blev sådär tryckande varmt igen. Nu hade jag inte sett andra löpare på jättelänge så för att klara värmen klädde jag av mig så mycket jag kunde och sprang i bara sport-bh. Banan gick ut över en stor dal som i princip bara bestod av gräs. Här hade de markerat lite underligt och när banan igen börjat gå uppför och gått uppför ganska länge fick jag för mig att jag på något sätt sprungit fel och kanske missat kontrollen. De hade ju sagt innan att det skulle vara lättlöpt och bara gå nedför nu. Och så gick banan uppför, länge! Dessutom såg jag hus längre ner i dalen som såg ut som om de skulle kunna vara en kontroll. Kände mig förvirrad och var på vippen att springa tillbaka men ringde Johnny och här kom GPS-sändaren som alla löpare bar till användning. Han kunde nu se var jag var någonstans och berättade att jag var på rätt väg men hade ca 3 km kvar till kontrollen.

zegama.jpg

Bråttom igen

Efter en liten stund dök ett par funktionärer upp bakom mig som plockade bort markeringarna. Var jag sist i loppet igen? Tydligen var jag inte allra sist, för de berättade att ännu längre bak kom ”the closing group” men de var långsamma och hade personer med sig som kunde vägen utantill att de inte skulle behöva markeringarna. Så alltså var jag sist av de som fortfarande tävlade. 3 km kvar till nästa kontroll och ungefär 1:20 att göra sträckan på. Problemet var bara att jag hade fått väldigt ont i höger knä (hade kompenserat på nåt sätt för mitt benhinneonda tidigare) och jag hade stora problem att springa utför. Svagt utför gick bra, men så fort det blev brantare eller mer tekniskt så att man behövde hoppa, då tog det stopp. Funktionärerna såg lite bekymrade ut och menade att i det här tempot kunde det bli på håret att hinna till kontrollen.

Solen stekte och jag ansträngde mig till det yttersta att försöka få kroppen att lyda och röra sig snabbare nedför än vad den ville. Med hjälp av många små, små steg fick jag upp farten lite och kom in på kontrollen med ca 30 minuters marginal. Vid kontrollen satt ett helt gäng löpare, kanske 15 st och jag bara drog förbi allihop. Tog en bit ost, två chokladbitar och fyllde på vattenflaskorna och kan inte ha stannat mer än 2 minuter. Det här kändes skönt — killarna som hade sprungit nedför med mig i en timme och plockat bort markeringar hejade och verkade gilla att jag sprang om så många där i kontrollen. Vi hade ju blivit kompisar på väg ner och pratade om sånt där som att gå och ta en öl istället för att hålla på med galenskapen att springa i två dygn…

20 kilometer kvar

2 etapper kvar, 20 km kvar. 20 km av hela j-la loppet! Ingen mer cut-off innan mål och jag hade 6,5 timmar på mig att ta mig dit. Det borde väl för sjutton räcka? Nu var det bara att rulla på, hålla i och inte ta det alltför lugnt. För första gången kände jag mig rätt säker på att jag skulle klara det. Alla hade sagt att sista etapperna var lättsprungna — inget mer supertekniskt, inga jättebranta stigningar. Det var såklart sant bara i jämförelse med tidigare delar av loppet. Visst fanns det tekniska delar och backar kvar, men inga som varade särskilt länge.

Plötsligt, mitt i en av uppförsbackarna, kom en av tjejerna som jag gått om vid kontrollen innan och sprang om mig. Hon gjorde precis som jag skulle gjort, hon spurtade på lätta fötter förbi mig i en uppförsbacke och fortsatte springa tills jag inte kunde se henne längre. Och jag tänkte precis som hon antagligen hade planerat; att det inte var någon idé att hänga på där, hon såg ju superstark ut! Bara det att jag visste att hon haft ett sjukt tufft lopp, hennes man sprang med henne och var inte en trevlig typ och jag hade hört dem bråka i skogen flera gånger under loppet. Jag hade sett hennes fötter vid en station tidigare och de var hemska, och då var den ena så lindad att hon såg ut att behöva kryckor. Så när hon sprang om mig där i uppförsbacken blev jag glad, jag tyckte verkligen hon var värd att ta den placeringen. Så jag jagade inte efter utan nöjde mig med att hålla den andra kvarvarande tjejen bakom mig, hon som trotsigt sa att hon hade slutat springa, hon tänkte minsann gå in i mål (så inte en så särskilt hotfull konkurrent, men ändå…).

De sista timmarna in mot mål var stigen mestadels lättlöpt och fin och det enda tunga var värmen och solen. Jag märkte att jag höll på att bränna mig i solen (sprang ju i bara bh) men sjukvårdarna hade ingen solkräm och jag hade lämnat min i Tolosa utan att smörja in mig när jag var där, för då var det minsann mulet. Det slutade med att jag sprang i min tunna vindjacka som skydd mot solen men hällde vatten innanför kragen hela tiden för att kyla mig.

Jag sprang mycket sista kilometerna. Passerade kanske 4 löpare på den sista etappen in mot mål och alla gick. Även där det var platt och eller sluttade svagt nedför så gick de. Jag sprang såklart inte fort men jag joggade åtminstone. Och tänkte att man aldrig får springa ett lopp på ett sånt sätt att man sen inte kan springa så fort man vill på de där lättlöpta sträckorna på slutet. Hade det här varit i början av loppet hade samma personer som nu gick i snigelfart, sprungit fort som attan. Det är jag säker på. Och att då inte kunna utnyttja de lätta delarna av banan för att man har kört slut på sig tidigare i loppet — det är synd.

När jag närmade mig Beasain, den lilla staden där start och mål låg, så sa återigen funktionärer och publik att nu är det bara 1 km kvar! Och det sa de under kanske 30 minuters tid. Så många ”bara 1 kilometer” har jag aldrig sprungit i hela mitt liv. Till sist stannade jag och kissade bakom en buske (just där gick det faktiskt bra fast jag började närma mig stan), för jag förstod att det minsann inte bara var 1 kilometer kvar. Det kunde lika gärna vara 10!

Och hela vägen in mot mål letade jag efter Johnny, men tyckte att han aldrig dök upp. Tänk om han somnat i bilen? Tänk om han skulle missa min målgång? Men Johnny var där och jag var på väg in mot mål. Publiken var helt fantastisk. På balkongerna stod människor och ropade och visslade, barn skrek och hejade och från alla små barer och caféer rusade människorna ut för att applådera och vråla. För att heja på mig! När jag gick i mål!

Filmen från målgången

Äntligen i mål! Fick sitta ner och dricka alkoholfri öl och äta mer riskaka.

Äntligen i mål! Fick sitta ner och dricka alkoholfri öl och äta mer riskaka.


Jag mådde förvånansvärt bra efteråt. Ingen feberfrossa, inte så värst mosig i huvudet. Jag var mest bara hungrig och hade väldigt ont i tårna och fötterna i allmänhet. Precis efter målgång stelnade mitt knä till, samma knä som jag haft ont i under sista delen av loppet, och jag hade rejält ont under natten. Trodde ett tag att det var här min runstreak skulle sluta (efter nästan 4 år), men morgonen efter var knät så mycket bättre att jag lyckades jogga mina 20 minuter utan större problem.

Vilket lopp, och som jag sprang! Jag sprang så mycket bättre än på UTMB och hade egentligen inga problem med reptiderna den här gången. Jag hade inte heller särskilt mycket problem med negativa tankar och visst var jag fortfarande långsam i uppförsbackarna, men den här gången kände jag mig inte värdelös eller sämst på grund av det. Det var bara som det var, andra gick om mig i uppförsbackarna, men jag kom alltid ikapp och sprang lätt om dem så fort det gick nedför. Jag hade en otrolig hjälp av att jag äntligen lärt mig meditera. Jobbiga tankar fick komma och gå, men jag blev aldrig rädd för dem och drogs aldrig ner i något mörkt hål. Loppet, resan, alla miljoner steg i leran — allt var på lek och jag njöt.

Pannben i ultra kanske är ett väldigt komplicerat begrepp. För mig handlade Ehunmilak 100 om att kunna njuta av fighten i leran, att kunna ta hjälp av medlöpare, att få ringa Johnny och gnälla, att ta hand om problem på allvar när de uppstår, att våga erkänna mig svag och ynklig och vilja bryta, och faktiskt att då och då bita ihop och tänka "bara 1 km uppför till – det fixar jag!"

Det här var mitt lopp. Men jag kan inte säga att det som krävdes var ett tjockt pannben i vanlig bemärkelse, det var mycket större och tuffare än så. Det var det här hjärtat ville göra.

Sjukvårdarna fick kolla lite på mina fötter, mest försöka fixa till blåsorna under båda stortånaglarna.

Sjukvårdarna fick kolla lite på mina fötter, mest försöka fixa till blåsorna under båda stortånaglarna.


Utrustning

  • Inov-8 X-Claw 275. Fantastiskt grepp i leran, men passformen på mina fötter var mycket sämre än Race Ultra 250 som jag sprang UTMB i, därför mådde fötterna sämre under loppet.
  • Injinji tåstrumpor, trailmodellen med högre skaft och ullblandning. Grymt sköna och bytte strumpor 2 ggr under loppet för att få lite torrare fötter, men sista gången kunde jag inte få på mig "tårna" på grund av att mina naglar rest sig så mycket, så jag fick ta ett par vanliga tunna strumpor.
  • Adventure Vesta från Ultimate Direction. Bästa, bästa ryggsäcken, finns inget att klaga på!
  • Petzl NAO pannlampa, Inov-8 Ultrashell regnjacka, mestadels kläder från Craft.
Inov-8 X-Claw 275

Inov-8 X-Claw 275

Energi

Från stationerna åt jag ost och riskakor, tomater med salt på, oliver, honungsmelon och ibland lite choklad. Drack inte alls lika mycket cola som på andra lopp och var överlag inte så sugen på socker. Drack kaffe vid varje station och de hade riktigt gott bryggkaffe överallt! Åt tortilla (potatisomelett) vid två stationer där de hade varm mat och från mitt eget förråd åt jag nötcreme, tuttifrutti-godis och engelsk konfekt. Hade som vanligt med mig massor av godis i ryggsäcken som jag inte åt, men var bättre på att slänga det som inte fungerade den här gången. BCAA-tabletter fungerade som alltid superbra!

Ehunmilak 100

Loppet var otroligt välorganiserat, helt klart i klass med UTMB om inte ännu bättre. Funktionärerna var fantastiska — glada, hjälpsamma och alltid uppmuntrande. Och publiken var också helt otrolig och stämningen längs banan var så mycket bättre än på UTMB. Även löparna var glada och pratade så gott de kunde på knagglig engelska. Jag skulle absolut rekommendera alla som är sugna på en utmaning att springa, men kanske hellre börja med halva sträckan (88-klassen). För alla som är normalt funtade räcker den utmaningen gott och väl och man får 5 UTMB-poäng för 88-kilometer, bara en ynka extrapoäng för att springa 168 kilometer.

Loppet finns registrerat i Movescount, men lyckades pausa klockan av misstag ett par gånger så har tappat en halvtimme. Det ser inte heller ut som om jag sprungit hela vägen in i mål, men jag gissar att även min Suunto Ambit 2 blev lite trött på slutet...

Snyggaste finisher-jackan ever!

Snyggaste finisher-jackan ever!

ehunmilak.jpg

Tack Johnny för all hjälp och tack till varenda en av er som följde, hejade och tänkte på mig under mina 46 timmar! Det här vill jag göra om!

/Ellen