Från 24 till 2

Jag är ingen robot. Jag reflekterade en del över det när jag bockade av varv efter varv: ”för dom hemma framför datorn ser det här nog stabilt ut”. Men det kändes inte så stabilt och jag hade ingen aning om hur jag klättrade i resultatlistan. I min hjärna var Andreas Falk den enda som låg före.

Det var dock väldigt stabilt i början, första varvet nästan lite komiskt då vi blev en grupp på ca 20 personer som låg i 6-tempo och jag kände mig lite som en löparguide. Kunde såklart inte hålla mig utan ropade då och då ut lite peppande kommentarer, kontrollerade att gruppen var samlad, att alla mådde bra etc, etc. Men vid backarna de 2 sista kilometrarna av det 16 km långa varvet så splittrades gruppen. Märkligt, jag som lovat att alla som hängde med mig skulle komma under 16 timmar…

 Glatt sällskap de första varven.

Glatt sällskap de första varven.

Jag varvade som nummer 24 och sprang de första tre varven med Anders Ahlén som gjorde en snygg ultradebut på 50 miles. Men när han satt distansrekord efter 3 av sina 5 varv så tog han ett längre stopp för att fira med en Snickers så då sprang jag vidare i min ensamhet. Och var nästan som en robot.

 Roxen och Mirja i supporten jobbar hårt. Snabbt byte av vätskebälte i farten - sen ut igen.

Roxen och Mirja i supporten jobbar hårt. Snabbt byte av vätskebälte i farten - sen ut igen.

Hade ett väldigt härligt varv då jag tog in löpningen till 100% och lyckades njuta fullt av nuet trots att jag samtidigt var extremt noggrann med tempo och varvtider. På fjärde och femte varvet blev jag lite splittrad; jag insåg att jag hade en bit upp till täten och började fundera på att öka takten. Men mitt huvudmål var att göra en negativ split, och för att orka springa andra halvan fortare än första så hade jag inget annat val än att ta det lugnt.

Min plan att göra första halvan på 8 timmar lyckades och jag gick in på 7:59. Sen var det dags att öka tempot. Kan erkänna att jag efter 8 timmars löpning inte var så sugen på det, men jag gjorde det ändå, och det gick förvånansvärt bra, nästan lite för bra. I de snabba partierna hade jag tider som låg under 5-tempo, men fokuserade på att ta det lugnt i slutet av varvet och snittade sjätte varvet på 5:26 tempo - planen var 5:30, så det fick vara godkänt!

 Från 24 till 2. Men ingen negativ split.

Från 24 till 2. Men ingen negativ split.

Sen fick min pacer på sjunde varvet ta över ett vrak. Tempohöjningen hade tagit ut sin rätt. Speciellt i kombination med att jag experimenterade med att äta så LITE som möjligt. Försökte snitta energiintaget på 100 kalorier per timme, vilket är lågt enligt de flesta riktlinjer, men jag har en bra fettmotor som jag ville prova på allvar. Hur som helst tog min energi slut totalt.

Pacer-Patrik fattade snabbt allvaret. Hans ursprungliga uppdrag var att hjälpa mig att hålla 5:30-tempo, men det var inte relevant längre. Det gällde bara att få tillbaka Johnny till rätt sida… Jag borde sjäv sett tecknen, jag hade haft det svårt mentalt ganska länge, jag fick krampkänning i hela högerbenet som varade ett par minuter, jag kissade mörkt… Men jag körde på enligt min plan och till slut tog också energin slut så att jag förlorade styrfarten. Patrik tog helt över kommandot. Tvingade mig dricka små klunkar, ofta, ofta. Sportdryck, coca cola, saker med socker. Vi försökte jogga men i ett tempo där jag inte gick back energimässigt, och i varje gåpaus fick jag peta i mig nåt ätbart. För första gången i loppet behövde jag utnyttja kontrollerna till att få i mer vätska och energi.

 Supporten jobbade inte så hårt hela natten.

Supporten jobbade inte så hårt hela natten.

Jag trodde loppet var kört. Visst skulle jag krypa i mål, men tävlingen var över. Jag fattar inte hur vi, hur Patrik, lyckades vända det. Men jag kom bannemej tillbaka och ut på andra sidan. När jag sedan på åttonde varvet faktiskt kom ikapp Robert som låg tvåa, och komiskt nog nästan samtidigt blev varvad av Andreas Falk som ledde, så var mina krafter (och mitt övermod) tillbaka. Jag hängde på Falk i hans tempo resten av varvet och försökte förgäves mobba honom för att han inte lyckades springa ifrån mig. Jag var tillbaka på riktigt!

Det är klart att efter först den stora dippen, och sen en efterföljande tempoökning, var jag rätt slut igen när Tua gick på som pacer för att ta mig i mål. De två sista varven hade därför inget annat fokus än att komma runt. Kontrollerad löpning, ganska mycket gåpauser, noggrannhet med vätska och energi. Och sång! I planeringen inför loppet hade jag tipsat Tua om vad som funkar som pepp så hon hade laddat upp med barnvisor och snapsvisor. Och som vi sjöng! Efter 15 timmars löpning var jag inte alltför nogräknad med vare sig melodi eller text, men energin bar oss framåt.

 Väldigt nöjd med att stämpla in för sista gången.

Väldigt nöjd med att stämpla in för sista gången.

Supernöjd med att gå i mål på en andraplats med 16:29. 8 timmar på de första 50 milesen och 8,5 h på andra halvan. Inte alls en negativ split, men med en upphämtning som jag inte visste var möjlig. Ännu en erfarenhet rikare.

Och i resultatlistan gick jag rakt igenom fältet. Från plats 24 till plats 2. Som en robot.