What's your favorite distance?

What's your favorite distance?

— sånt man diskuterar vid sidan av banan medan andra springer i 6 dagar...

Den här frågan fick jag av Don på Raw Ultra under Johnnys 6-dagars i Grekland. Don är race director för trail-ultror på Irland, men var också på ultrafestivalen i Grekland för att springa 48-timmarsloppet. Dock bröt han tidigt och fick nöja sig med att heja på sina kompisar och passade också på att göra reklam för de lopp han arrangerade på Irland (varav åtminstone ett ger 6 UTMB-poäng!).

 När man ser någon springa på asfalt i 6 dagar blir man väldigt sugen på att prata trail-lopp istället för asfaltslopp...

När man ser någon springa på asfalt i 6 dagar blir man väldigt sugen på att prata trail-lopp istället för asfaltslopp...

När vi diskuterade olika aspekter av ultralopp och vad som får oss att välja att springa vissa lopp och inte, så började jag fundera på det här med favorit-distans. Don hade ju själv valt att ställa upp i ett platt 48-timmars på asfalt, trots att han definierade sig som en "trail guy". Och sånt här är ju alltid både lite märkligt och intressant. Jag har i och för sig också sprungit ett 48-timmars på asfalt, men just nu känns det väldigt långt bort och som något jag inte skulle välja att göra idag. Men varför inte egentligen? 

För när vi pratade om favorit-distanser kom jag snabbt fram till att jag oftast inte sorterar mina lopp efter distans utan snarare efter tid. För mig handlar det alltså om hur lång tid ett lopp tar att springa och ur den aspekten gillar jag 48-timmars skarpt. Det gjorde jag även när jag sprang mitt första och enda 48-timmars på asfalt — efteråt tyckte jag att det var det lopp jag mått som allra bäst på.

Just då på Johnnys 6-dagars svarade jag att jag gillar lopp som tar kring 30 timmar bäst. Men egentligen är det inte så noga. Någonstans mellan 25-50 timmar är nog det tidsspann jag tycker allra bäst om. Ett sånt lopp är tillräckligt långt för att jag ska kunna gå in i en helt annan värld som bara pågår just där och då. Samtidigt är det inte så långt att jag nödvändigtvis måste sova. I alla fall inte någon längre stund. 

 Så här i efterhand minns jag inte om den här bilden är från en soluppgång eller solnedgång — eller ens under vilket dygn den är tagen. Att det är från UTMB är dock säkert :)

Så här i efterhand minns jag inte om den här bilden är från en soluppgång eller solnedgång — eller ens under vilket dygn den är tagen. Att det är från UTMB är dock säkert :)

Att springa kortare lopp kan också vara fantastiskt härligt, men ofta behöver jag det där riktigt långa tidsspannet för att kunna tillåta mig att fokusera helt på upplevelsen. Kortare lopp kommer för mig med något typ av krav på löpprestation — jag vet ju att jag klarar av att springa i allt från 5 till 25 timmar i sträck, det är när det går därutöver som det blir spännande och jag kan släppa tankar på att springa i ett visst tempo. De riktigt långa distanserna är intressanta både för att jag inte kan vara säker på att klara själva utmaningen, men också för att det börjar handla om helt andra saker än löpning.

Och i helgen är det återigen dags för en annan av mina favorit-distanser, nämligen Ultra Interval Challenge! Det här är ju också ett event där man håller igång i nästan 24 timmar, men på klart annorlunda sätt eftersom man kan vila då och då mellan intervallerna, beroende på hur fort man springer. Jag har varit lite småsjuk i veckan så vi får se vad dygnet kommer att bjuda på, men 24 timmars pepp är aldrig fel oavsett vad man väljer att träna på sina intervaller!

Vi ses väl i Facebook-eventet för #ultraintervalchallenge på lördag? 

/Ellen

 Precis efter målgång på  UTMB 2016  — efter nästan 46 timmars löpning. 

Precis efter målgång på UTMB 2016 — efter nästan 46 timmars löpning.