Att springa så skonsamt som möjligt är på sätt och vis det allra viktigaste för alla löpare, inte minst då man vill springa riktigt långt. Att då ha skor som bidrar till att man kan springa lite hursomhelst utan att lida så mycket på kort sikt är en väldigt bakvänd lösning. I en ideal värld hade jag helst sett att ingen sprang längre, eller snabbare, än vad de klarar av att springa barfota.
Jag har ingen ambition att bli en renodlad barfotalöpare, men jag tror stenhårt på metoden som en del i teknikträningen. Barfotalöpningen ökar både fotrörlighet och fotstyrka samt härdar fötterna. Bara bra saker.
De flesta problem man kan ha med löpningen börjar med fötterna och fortplantar sig sedan upp i kroppen. Till exempel problem med vader som krampar, svagheter i baksida lår eller en ömmande rygg, - allt kan bero på dålig fotrörlighet, styrka och löpteknik.
För cirka ett halvår sedan började jag testa att springa barfota för första gången. Jag joggade helt enkelt ut till elljusspåret och tog av mig strumpor och skor. De första gångerna klarade jag inte ens av ett 2,2 km varv utan fick vända efter ett par hundra meter, egentligen bara för att det gjorde så ont. Att terrängspåret delvis är grusat var kanske inte helt optimalt för ändamålet. Idag tar jag mig löpandes igenom hela slingan och har börjat testa att spurta på slutet. Nu kommer jag under spurten upp i farter på 3 min per km.
Att flyta fram så snabbt, helt ljudlöst, ultralätt och nära marken med korta, korta fotisättningar - den känslan är en av anledningarna att jag älskar löpning.
Pace and out, /Johnny