18:57. Inte i närheten av vad jag hade drömt om. Ändå är jag inte besviken. Visionen var, och är fortfarande, 17:30 på Bellmanstafettens 5 km. Jag har inte lyckats riktigt i mina förberedelser och siktade därför på en tid på under 18, vilket skulle vara pers med ca 15 sekunder.
Men det gick inte alls. Fast loppet i sig egentligen kändes väldigt bra - och det är en del av problemet - det skall inte kännas bra på 5 km. Jag måste våga ta ut mig lite till så att det gör lite ondare hela tiden. Måste träna på att hålla ut fast det smärtar. Än så länge har jag aldrig spytt efter målgång på en löptävling, 5000 meter erbjuder egentligen en ypperlig distans för att ändra på det. Mjölksyra som sprutar genom öronen de sista kilometerna. Det måste göra lite ondare.
Jag gick ut hårt. Och det höll nästan. Sprang hela tiden på max. Hade full koll på att jag inte hade mer att ge. Gick i mål. Läste fel på klockan och var först supernöjd. Läste sen rätt på klockan och var rätt nöjd ändå. Det fanns inte mer idag.
Nåja. Nu skippar jag fartträningen och fokuserar på riktiga distanser igen. Springa långt och länge utan att sluta - jag njuter redan. 20 september står jag på startlinjen för 100 miles (16 mil) på Black River Run i Västerås. Det kommer också göra ont, men inte alls på det här sättet.
Nästa år står jag förmodligen på startlinjen i Bellmanstafetten igen. 17:30?
Pace and out, /Johnny