En månad på yogalärarutbildning i Goa, Indien

If not now, when?

Fyra små ord som kan ha ett så stort inflytande. Det var en varm sommardag i juli i år som jag läste denna mening på Sampoorna Yogas hemsida. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till deras 200-timmars yogalärarutbildning (Ashtanga Vinyasa Flow).

Mitt första möte med yogan var 2014, i samma veva som jag först började med ultralöpning. Mina systrar höll på att träna inför sitt första ultralopp, Tjejmarathon 50K, och använde yogan som ett komplement till löpträningen. Jag minns att jag hakade på dem när de skulle köra ett yogapass på YouTube, 20 min med Yoga with Adriene. Jag avskydde det. Tyckte det gick för långsamt och allt kändes bara blajblaj — jag ville ju ha ett rejält träningspass!

Jag minns inte exakt när denna syn på yogan ändrades och blev mer positiv. Jag tror att jag efter det där första passet blev nyfiken ändå på nåt vis, och att jag bestämde mig för att testa YouTube-videos med andra instruktörer. Och någonstans längs med vägen fastnade jag helt; särskilt för Vinyasa Flow som är en yogaform där man kopplar varje andetag till en rörelsen och hela passet blir “flowigt” — och därmed även ganska fysiskt.

Två år senare, 2016, bestämde jag mig för att jag ville bli yogalärare. Då var jag så pass hooked att jag kände ett kall att dela min passion för yogan med andra människor. Spola fram sex år och så var det plötsligt 2022 — och ännu hade jag inte kommit mig för att anmäla mig till en yogalärarutbildning.

I sex år ville jag, men vågade aldrig ta steget.

Eller snarare så här: I sex år ville jag, men trodde aldrig att jag var kapabel. Varje gång jag var ett knapptryck från att anmäla mig till en utbildning som verkade bra så gick de tvivlande röstena i mitt huvud på repeat: Hur ska jag någonsin kunna bli yogalärare? Lära ut yoga till andra människor? Ingen kommer väl tycka att jag är en bra lärare?

Jag kan inte.

Jag räcker inte till.

Spoiler alert: Jag har kämpat med otillräcklighets-tankar i nästan hela mitt liv, och lika länge har jag kämpat med att försöka övervinna dem och följa mina drömmar trots de negativa tankarna. Vad gäller yogan hade dessa tankar alltså haft övertaget i sex års tid, och kanske behövde jag den tiden för att komma till insikt om att jag antagligen aldrig kommer att känna mig redo. Men att jag måste testa i alla fall. Kasta mig ut på okänt vatten utan att veta vad resultatet kommer att bli.

Jag hade sneglat på Sampoorna Yoga ett tag — ett företag baserat i Goa, Indien som erbjuder olika typer av yogalärarutbildningar på grundnivå och avancerad nivå. På sex års tid hinner man göra mycket research och sålla bland alla utbildningar och till sist kom jag fram till att 200 timmars-utbildningen på Sampoorna Yoga var den enda som jag inte kunde sluta tänka på. Det tog jag som ett tecken, och när jag dessutom läste de där orden “if not now, when?” i somras så bestämde jag mig för att 2022 skulle bli the year. Sagt och gjort, jag skickade in en ansökan till utbildningen och fick inom kort ett bekräftelsemail. Så enkelt, men ändå så svårt.

Publik under en av alla teorilektioner :)

Maten på Sampoorna Yoga var fantastiskt god, nästan uteslutande veganska rätter men även vegetariskt ibland.

Den 18 november, på min tjugonionde födelsedag, tog jag mitt pick och pack och flög från Geneve till orten Goa på Indiens sydvästra kust. Från krispigt höstväder till 35 grader och ungefär 200% luftfuktighet :) Jag kastades från en verklighet till en annan och redan från dag ett på utbildningen var det som att ingen annan värld än vår yogavärld existerade. Dagarna var extremt intensiva och började alltid 06.30 på morgonen med antingen 1,5 h Ashtanga Yoga eller Vinyasa Yoga. Detta följdes av 45 min meditation och andningsövningar innan det var dags för frukost kl 09.00.

Tiden efter frukost och fram till sen eftermiddag fylldes av olika typer av teorilektioner, från anatomi till yogafilosofi, Student Teaching och Alignment & Adjustment (en kurs där vi bröt ner många av de mest vanliga yogapositionerna och diskuterade hur de görs korrekt, och hur man t.ex. kan modifiera positionen utifrån varje deltagares individuella förutsättningar). Sista klassen för dagen, kl- 17-18, var alltid ytterligare en timme vinyasa. Totalt 14 timmar fysiska yogalektioner per vecka plus teori och pluggtid/hemläxor. Enbart söndagarna var lediga (välbehövligt…!). Det fanns inte mycket ork eller tid till annat, särskilt inte att tänka på vad som pågick därhemma. Världen fortsatte tuffa på utan oss medan vi levde i vår egna lilla bubbla i en månads tid.

Yoga-shalan där vi hade alla våra lektioner <3

Vi fick även chansen att testa på partner-yoga :) Här är jag och min kurskompis Hailey.

Jag kan utan tvivel säga att min tid i Indien har förändrat mig som person. Hur vet jag inte riktigt ännu, det är något som kommer ta tid att reflektera över. Jag behöver få utrymme, eller ge mig själv utrymme, till att bearbeta allt jag varit med om. Att leva och andas yoga så intensivt i några veckor sätter sina spår — jag har utmanat mig själv på så många olika plan, både fysiskt och mentalt.

En sak är dock säker redan nu, och det är att den här upplevelsen har påverkat mig mycket mer psykiskt än fysiskt. Visst är det bra träning att yoga 14 timmar i veckan, men det har handlat om så mycket mer än bara det. När jag började med yoga 2014 så trodde jag det bara var ytterligare en träningsform. Nu har jag lärt mig att fysisk yoga, eller asanas som det också kallas (det som du får lära dig om du t.ex. går en yogaklass på gymmet) bara utgör en bråkdel av vad ordet yoga egentligen innebär.

För att göra en lång historia kort så handlar yoga, åtminstone för mig, om att skapa det liv du vill leva. Och för denna insikt är jag oerhört tacksam.

Nu ser jag verkligen fram emot att få dela med mig av mina kunskaper och min passion för yoga med andra människor. Med dig. Kanske inspirera just dig till att våga ta steget och följa dina drömmar, trots de där rösterna i ditt huvud som försöker stoppa och förminska dig. För sanningen är att du kanske aldrig kommer att känna dig redo — men tricket är att våga ta steget och göra det ändå.

Kan jag, så kan du.

Vill du veta mer om utbildningen eller är nyfiken på att höra mer om min upplevelse? Kontakta mig gärna på sociala medier eller via mail: jenni@paceonearth.se <3

/Jënni