Runstreak och att brottas med självinsikt

Vi har nu i januari dragit igång vad som blivit en av Sveriges största runstreak-utmaningar. Det här känns häftigt och det gör mig så tacksam och glad att så många vågar testa! Känslan av att ha varit en liten del i det beslutet gör mig varm i själen. Hela eventet ger mig dessutom nya infallsvinklar och tankar att brottas med. Varför håller jag egentligen på med det här?

Det finns såklart också många som har argument emot att man ska göra en runstreak. En del tycker att det är löjligt. Att det är töntigt att lufsa 1,6 km eller 20 minuter och sen kalla det för löpning. Det kan man såklart tycka. Jag håller inte med och ser ingen anledning att bemöta den sortens tyckande mer än så.

Men sen finns det de som har bra och mer verklighetsförankrade argument. Ann-Sofie Forsmark skrev ett väldigt klokt blogginlägg om varför hon inte är något fan av runstreak. Genomtänkt, ödmjukt, vettigt och framför allt skrivet ur ett hälsoperspektiv. Ändå finns det något här som gnager inom mig när jag läser inlägget — något som jag behöver försöka få tag i och tydliggöra för mig själv.

Många av de argument Annie använder emot runstreak är för mig argument för en runstreak. Jag kan vända på dem rakt av och känna att ja, men det är ju precis därför jag gör en runstreak! Som till exempel att jag använder sociala medier för att få bekräftelse utifrån och att jag ser det som en peppande faktor för mig själv. När det känns segt att träna men jag vet att jag kan skriva om det på facebook efteråt, så känns det ibland mer motiverande att göra passet. Det här kan man såklart ha åsikter om, men jag tänker att det i alla fall är en bra sak att jag är medveten om att det är så. Nu är just min runstreak inte det jag skriver oftast om i sociala medier, men precis samma mekanismer spelar in när jag gör ett tufft backpass som jag är extra stolt över.

Annie har som förslag att man bör göra en hälsostreak istället — nämligen känna efter varje morgon vad just min kropp (och mitt sinne) skulle må bäst av idag och sen göra det, oavsett om det är en joggingtur, en promenad eller något annat. En hälsostreak kan ju också inkludera vad man bör äta och göra i övrigt under dagen, vilket är långt viktigare för hälsan än de minuter man lägger på så kallad träning.

Och åhhhhh! Det här låter ju helt fantastiskt! Alltså, det finns inget jag önskar mig mer i hela världen än att det var möjligt för mig att göra precis så! Om jag kunde vakna upp varje morgon och känna efter vad jag behövde just idag och sen bara ta bra och genomtänkta beslut som både gjorde gott för stunden och samtidigt förde mig mot mina långsiktiga mål, så vore det som att vinna högsta vinsten på lotto.

Det är såklart möjligt att jag kan komma dit en dag, dock vet jag inte hur. Det känns som att jag då skulle behöva en perfekt livssituation utan någon som helst form av yttre stress som kan påverka mig negativt, plus stora mängder terapi för att hantera min egen inre stress och mina krav på mig själv. Helt enkelt älska mig själv och min omvärld förbehållslöst, förlåta allt och alla för eventuella oförrätter och bara må bra inifrån och ut — från topp till tå! För mig känns det här som en utopi och jag vet inte ens om jag tycker att det är önskvärt att vara där som människa. Jag gillar att vi inte är så perfekta, jag tycker om att vi har fel och brister. Det är en del av vår skärpa och charm som människor. Men för mig, för att kunna vakna upp varje morgon och känna efter och sen styra min dag utefter vad jag kom fram till, så skulle det vara en nödvändig plats att befinna mig på.

För det är nämligen så här. Om jag går efter vad jag känner när jag känner efter, så skulle jag ta ett glas vin varje kväll. Kanske två. Kanske tre (för sen börjar jag må illa). Jag skulle äta choklad jämt. Till frukost, lunch och middag. Jag skulle dricka 8 koppar kaffe om dagen, inte bara 3 som jag gör nu. Och jag skulle välja soffan framför träningen så många gånger. Om jag skulle känna efter, lyssna på kroppen, leta inom mig efter vad jag behövde och gå efter vad jag hittade, så skulle jag springa som allra mest när jag var sjuk eller hade någon skadekänning. För aldrig att jag längtar ut i spåret så mycket som de gånger jag vet att jag inte borde springa!

Därför behöver jag struktur. Jag behöver regler, rutiner och åtaganden. Vissa saker är enkla. Jag vet att jag kommer må dåligt nästan på direkten om jag äter choklad till frukost. Men lik förbannat kan jag om jag blir väldigt stressad, ändå gå till skafferiet och kolla om vi har någon choklad hemma, trots att klockan är 9 på morgonen. Jag vet att det är ett dåligt sätt att hantera stress, men frågar jag kroppen så säger den att det är ett jättebra sätt att hantera stress, kom igen bara!

Jag är helt med på att det inte är det här man menar när man uppmanar någon att “lyssna på kroppen”. Men för mig ligger det väldigt nära varandra — att lyssna på vad kroppen skriker efter i en pressad situation och att lyssna till vad kroppen egentligen behöver. Att lyssna på vad kroppen egentligen behöver är mycket svårare eftersom jag då behöver blanda in en massa intellektuell kraft för att förstå att det på lång sikt är bättre för mig om jag sätter mig och mediterar för att lugna ner mig istället för att äta choklad. Och för att klara det konststycket krävs inte helt obetydliga mått av kunskap, självkontroll och inte minst självinsikt. Jag säger inte att det är omöjligt för mig att komma så långt att jag en morgon kan vakna upp och känna efter vad som är bäst för mig själv just den dagen. Jag är bara inte redo ännu. Och kanske att just en 28-dagarsutmaning som Annie föreslår, eller en ännu kortare streak faktiskt kan vara ett sätt att närma mig det. Kanske att jag lyckas hålla viljestyrkan och självinsikten på topp i 10 dagar i sträck? Om jag verkligen ger mig sjutton på det? 

För mig är anledningen till varför jag behöver en runstreak väldigt enkel — jag är inte en perfekt människa. Vissa saker har jag förlikat mig med, till exempel att jag ibland behöver bekräftelse utifrån för att känna mig motiverad. Skönt, då behöver jag inte skuldbelägga mig själv för det. Från början var min runstreak något jag använde för att hantera prestationsångest inom löpningen (här närmar vi oss ämnen som träningshets och viljan att vara perfekt; äta bra, träna bra, prestera bra). Runstreaken trollade bort mycket av de tankarna för mig eftersom jag fick en möjlighet att känna mig duktig varje gång jag hade utfört det här lilla, lilla åtagandet. Ungefär som att känna att man duger bara för att man finns till. Typ så. Det här är stora ämnen och verkligen inget man ska förminska betydelsen av. Om en runstreak sakta men säkert får mig att förstå att jag har ett existensberättigande, trots att jag aldrig har sprungit milen på 45 minuter (eller vad man nu har för påhittade siffermål) så är det värt otroligt mycket.

runstreak.jpg

Och nuförtiden — nu är runstreaken för mig vad jag tror att den är för många andra som gått med i vår utmaning, nämligen ett knep som får mig att inte välja soffan. Och visst. Man får ta det goda med det onda. Det finns gånger då jag borde låtit bli att springa. Det finns gånger då jag borde använt just dessa 20 minuter till något mycket bättre och ibland skulle det ha varit att sitta i soffan. Men HUR i hela världen ska man kunna avgöra det i stunden? Hur ska man orka ta kloka beslut varje dag utan att bli alldeles beslutstrött? Jag vet att antalet gånger då jag mår bättre av att springa än att sitta i soffan är fler än antalet gånger då det varit tvärtom. Och jag vet att utan en runstreak hade jag fastnat där — i soffan och med prestationsångesten över att jag inte tränar tillräckligt hårt.

Vad som fungerar för mig i vardagen är att engagera hjärnan och ta fram kunskap och självinsikt.  Då kan jag teoretisera fram vad som är bra för mig och sätta upp en struktur för mig själv som består av en blandning av lagar och regler och rekommendationer. Jag bestämmer mig för att det är bra för själen att träna på dagen, att det är bra att utesluta vissa saker ur kosten och inkludera andra, och att träna styrketräning, rörlighet och prehab si och så många minuter per dag. Och jag ger mig själv förslag som till exempel att meditera varje dag, stirra in i brasan/ner i kaffekoppen/upp i himlen flera gånger per dag och att krama barnen och Johnny oftare än oftast. 


Det är häftigt vad ett sånt här event kan starta inom en! 700 personer som vågar testa och som vågar prova det som jag älskar — min väg till att hålla motivationen uppe! Trots att jag har sprungit varje dag i drygt 4 år och funderat hit och dit kring mina anledningar till varför, så ger alla kloka inlägg och kommentarer i Facebook-gruppen mig nya tankar och sätt att se på runstreak som jag inte haft förut. Jag känner en enorm tacksamhet och glädje över att få ta del av allt detta, att få vara mitt i smeten av löparpepp och kärlek <3

Jag behöver min runstreak. Jag behöver ett åtagande, en ram och en anledning. Och jag älskar att runstreaken ger mig det, på det allra enklaste sättet. För det där med att lyssna på kroppen har aldrig fungerat särskilt bra för mig. Det är alldeles för vagt. Och dessutom högst förrädiskt.
 

/Ellen

 

PS. Jag startade min runstreak 4 september 2013 och har i skrivande stund hållit på i över 4 år och drygt 1500 dagar. Läs gärna mitt blogginlägg Runstreak — allt du någonsin undrat och lite till och lyssna på vårt podcast-avsnitt om runstreak (lyssna direkt på sidan eller sök på Pace on Earth i din podcast-spelare och leta upp avsnitt #023).


Läs mer om vårt coachingprogram 10 månader mot 10 mil som startar fyra gånger per år >

Läs mer om vårt coachingprogram 10 månader mot 10 mil som startar fyra gånger per år >