Desirée, en av våra adepter, gästbloggar om ett pass hon våndats länge för.
Del 1 av 2, så fortsättning följer... Läs mer om Desirées resa på hennes blogg Dream & Run. Följ henne också på Instagram (@dream_and_run) och Twitter (@surdegsessan)
Min löpträning började för 2 år sedan. Jag var ganska lat och lite överviktig men hade en dröm om att få vara lite mer fit. Min motivation till att börja var ett lopp som kallas Tjurruset som gick på hösten. Loppet lät utmanande och spännande. Problemet var bara att jag inte tyckte det var speciellt kul att springa. 30 minuter kändes som en evighet då och jag kan så väl minnas både den fysiska och mentala smärtan det första året. Benhinneinflammation och andra skador avlöste varandra vilket gjorde det ännu tråkigare att träna. Jag funderade många gånger på att ge upp löpningen och bli muskelbyggare istället. Jag hade ju länge hört att jag var för tung för att springa och att jag borde lägga av med styrketräningen för att kunna springa bättre.
Men i maj 2013 hände något. Terrängloppet Kullamannen förändrade allt. Jag hittade nya pusselbitar om mig själv. Jag förälskade mig i skogen. Och i trail- och ultralöpning. Antalet löptimmar ökade. Sedan träffade jag Ellen och Johnny i Pace on Earth på hösten -13. De lärde mig vad äkta passion till löpningen innebar. De fick mig att tro på mig själv som löpare. De berättade om 100-miles lopp och att inget är omöjligt. Jag blev ännu mer kär i det som jag en gång hade hatat, löpning. Så jag anmälde mig till TEC (Täby extreme challenge) 100 miles i april 2014. En ny resa hade börjat och antalet löptimmar ökade ännu mer...
Men det här är inget inlägg om min stora kärlek till ultralöpning eller hur jag hittat mig själv genom alla långa ensamma rundor i skogen. Det här är ett inlägg om mina tankar inför det pass som jag har varit så rädd för och våndats för sedan oktober. Egentligen sedan jag fick mitt träningsschema inför TEC. Det här passet är ett av nyckelpassen och innebär 7 timmars löpning på ett bräde. Skrämmande? Ja, men också utmanande och spännande. Skräckblandad förtjusning.
Jag försöker se det så här. 7 timmar är som en arbetsdag. Och det här är ett arbete på sätt och vis. Ett sätt att utmana sig själv och hitta sina svagheter inför den stora utmaningen i april när 7 timmar istället blir över 20 timmar.
Datum: 31/1 el 1/2
Plan A 
- 7h löpning el ca 63km. Punkt A till punkt B
- Packning: Tung ryggsäck med diverse packning i. Uppskattad totalvikt ca 6-7kg.
- Tempo: Svårt att förutse. Många faktorer som spelar in. Framför allt vädret. Uppskattar runt 7-7.30min/km.
- Pauser: På grund av minusgrader och snö kommer jag inte ta några utepauser. Efter ca 38-40km kommer jag anlända till en liten stad. Där kommer jag checka in på ett café. Byta kläder, dricka kaffe(!!), värma mig och ladda mobil/klocka.
- Matsäck: Vatten såklart. Både bubbelvatten och vanligt så jag klarar mig 40km. Kaffe på termos kanske om inte väskan är för tung. Hemmagjorda ”rawfoodbollar” fullproppade med energi och fett, 2 sorter. En mer lättsmält när det börjar bli svårare att äta. Tanken är att försöka äta något varje timme för att hålla energin på en bra nivå. Bra då att ha bollarna nära till hands på ryggsäcken. Är inget fan av alla gels och annat man kan köpa färdigt. Jag vill veta vad jag stoppar i mig och vad min kropp funkar på. Socker är verkligen min sista utväg och tas endast i extremt nödfall.
- Lunch: glutenfria pannkakor med laxröra el något på caféet. Chokladsmoothies gjorda på mandelmjölk, banan, avokado, kokosmjölk och raw choklad. Ost, ost/skinkrullar, nötter.
- Nödproviant: choklad. Om jag skulle bli för låg mentalt. Eller något chokladigt på caféet.
Plan B
- Helt enkelt bara att komma i mål. Ingen tidspress. Ingenting. Gå om det så behövs. Ta många pauser. Men ge upp finns inte på världskartan. Bara om jag skadar mig så pass att jag inte kan röra mig framåt :)
Utmaningar
- Vädret kommer bli en faktor som kommer spela stor roll. Kommer det snöa? Blåsa? Hur många minus blir det? Att klä sig rätt så man inte får in kyla någonstans.
- Mentala spöken! De kommer att dyka upp på ett eller annat vis. Har blivit mycket bättre på att hantera dem men det är när jag är någorlunda pigg. Därför ska jag utmana mig själv den här gången. Jag ska ge mig själv för lite sömn dagarna innan jag ska springa. När jag är mentalt låg är det svårare för mig att inte lyssna på dem. Hur kommer jag klara av att veta att jag har kanske 45km kvar och det känns som jag ska dö? Att jag inte orkar ta ett steg till? Känna mig värdelös? Det kommer bli det tuffaste. Att vara ensam med de här tankarna eftersom de påverkar mig så fysiskt. Detta är jag mest rädd för men det är därför denna träning behövs så väl inför ett 100miles lopp.
- Jag brukar nästan alltid lyssna på musik när jag springer. Tycker det kompletterar så bra till löpningen. Det kommer inte fungera hela vägen. Batteriet på mobilen kommer inte hålla då. Så jag kommer ge mig själv små musikstunder varje timme. Låter lite löjligt att skriva detta som en utmaning men det kommer det bli. Jag gillar inte riktigt tanken på att hjärnspöken kan dyka upp och att jag inte har något konkret att fokusera på. Men jag kommer inte kunna ha musik på TEC hela vägen heller. Att springa på asfalt är ingen höjdare. Som traillöpare undviker jag det helst. Men den här gången går det inte att undvika.
Nu är det bara några dagar kvar till den stora dagen. Det som en gång låg så långt fram är så otroligt nära. Det känns nervöst på ett bra sätt. Jag känner mig stark. Redo. Detta kommer bli ännu en runda då jag kommer lära mig enormt mycket om mig själv. Återigen kommer jag befinna mig i en situation som jag inte helt kommer uppskatta men som är grymt lärorik. Jag kommer hitta nya pusselbitar om mig själv. Det här är jag tacksam för. Det är en chans en del aldrig får.
Så jag blundar. Ser bilden av min resa framför mig. Visualiserar hur den kommer att bli. Förbereder mig. Snart kommer allt handla om att sätta en fot framför den andra. Att vara i nuet. Jag kommer att möta min själ. Jag kommer att springa för allt jag håller kärt.
/Desirée