Jag har alltid varit en sån person som levt efter mottot att ju hårdare träningspass, desto bättre. Jag är nog inte ensam om att nästan vara beroende av den där härliga trötthetskänslan och endorfinkicken som kommer efter ett riktigt jobbigt intervallpass. Självklart har jag kört en hel del lågintensiva pass också, men jag har alltid trott att jag behöver få in intervaller för att träningen ska ge någon effekt.
Det är först nu som jag har kunna börja träna strukturerat igen.
Efter en längre period (ca 2 år) av utmattning, sjukskrivning, korsbandsskada och efterföljande operation så kan jag med handen på hjärtat säga att min träning inte varit särskilt strukturerad eller tuff den senaste tiden. Hälsan och att försöka bli frisk och hel igen har varit min prioritet, som det ju bör vara. Detta har lett till att jag naturligtvis inte är i samma form som jag en gång var. Min kropp klarar helt enkelt inte av samma mängd eller intensitet av träning som den gjort tidigare. Nu, i januari 2020, känner jag äntligen att jag börjar kunna öka träningsmängden igen — men jag är smart nog att förstå att jag inte bara kan hoppa in där jag slutade och tro att kroppen ska hålla.
Från i somras när vi var och rekade inför Arctic Trail Camp Abisko. Hade tejpat knä och behövde ta det försiktigt.
Jag måste ta ett steg tillbaka, tänka om. Börja om från ruta ett. Eller kanske ruta två — jag har ju ändå de grundförutsättningar som krävs för att kunna bli stark och orka mer igen. Men det sista jag vill just nu är att bli skadad eller övertränad igen. Jag vill kunna springa för resten av mitt liv, inte bara några år till. Samtidigt vill jag känna mig stark igen, men för att det ska ske måste jag börja träna mer hållbart, lyssna på kroppen ännu mer och ge den den återhämtning som krävs. För det är ju i återhämtningen och vilan som kroppen faktiskt byggs upp — inte under själva träningspasset.
Hursomhelst. Hur mycket jag än älskar mina norska fyror så har jag nu alltså hoppat på ett, för mig, helt nytt experiment för att se om jag kan bli en bättre ultralöpare utan att offra min hälsa. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här. Men. Här kommer det.
Kan MAF-metoden fungera för mig?
Jag har börjat träna enligt MAF-metoden
MAF står för Maximum Aerobic Function och är en träningsfilosofi som utvecklades av Phil Maffetone. Kort och gott är metoden en slags pulsbaserad, lågintensiv träning som syftar till att utveckla din uthållighet inom den aeroba zonen av träning. Ingen mer högintensiv träning, alltså… Ja, Maffetone’s favorituttryck verkar faktiskt vara “Want speed? Slow down!”. Någonting som låter ganska paradoxalt i mina, och säkert många andras, öron. Men tji den som har förutfattade meningar innan en ens har testat. Och jag har ju faktiskt inget att förlora.
Nu har jag tränat enligt MAF-metoden en månad, och planen är att testa det en tid för att se hur jag utvecklas i min löpning. I detta ingår självklart att jag kontinuerligt loggar mina träningspass. Det här med att logga mina pass är också något nytt för mig — jag har tidigare alltid slarvat med att föra träningsdagbok. Men nu loggar jag allt jag gör, varje dag. Jag känner redan att detta är toppen för att kunna följa min utveckling — och även för att se till att jag får in tillräckligt med återhämtning.
“Jag tror att det finns alldeles för många människor där ute som börjar springa, men springer alldeles för snabbt och intensivt i jämförelse med vad kroppen klarar av.”
Jag gör ett s.k. MAF-test en gång varannan vecka. Samma dag, ungefär samma tidpunkt. För min del lördagar efter frukost — en timmes löpning i MAF-puls inklusive uppvärmning och nedvarvning. Och jag kan säga att jag redan vid andra MAF-testet såg resultat av mödan — mitt snittempo i samma puls hade förbättras med en halv minut (!) per kilometer på bara två veckor. Och kroppen kändes pigg. Ja, jag är övertygad om att det här med MAF verkligen är skonsam träning. Perfekt för en ultralöpare som vill kunna logga många kilometer på ett hållbart vis. Jag tror att det finns alldeles för många människor där ute som börjar springa, men springer alldeles för snabbt och intensivt i jämförelse med vad kroppen klarar av. Och så glömmer man bort att man behöver ha någon slags “basform” att utgå ifrån. Denna basform tänker jag att MAF ger mig. Och sen kan jag börja lägga till snabbare pass först när den där grunden har gjutits.
Jag saknar mina grispass!
Men jag ska vara ärlig. Jag har intervall-abstinens nästan varje dag. Jag får inte samma sköna trötthetskänsla av att träna lågintensivt. Men med gott samvete har jag och intervallerna tagit avsked för en tid, och jag försöker ständigt påminna mig själv om att det är för mitt eget bästa. Så småningom kommer det förhoppningsvis att bli ett kärt återseende igen, mellan mig och mina älskade grispass.
/Jënni
MAF är även den filosofi som ligger till grund för våra coachingprogram
Nästa start av coachingprogrammet 10 månader mot 10 mil är 1 februari — läs mer och anmäl dig här! http://www.paceonearth.se/lopcoaching/10-manader-mot-10-mil
Här kan du läsa mer om MAF-metoden: www.philmaffetone.com
Mer information om vad ett MAF-test är och hur du genomför det: http://www.paceonearth.se/artiklar/traning/maf-test